Jag upptäckte att Karins Berglunds hemsida https://tre-skrivare.se/kb/index.html fortfarande är i funktion på nätet. Där finns en mycket intressant beskrivning om hennes tid på Livets Ord och hennes väg ut därifrån:
https://tre-skrivare.se/kb/forr/forr2.html
”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Jag lät Lennart Jareteg på Bibelfokus.se ta del av detta och han har lagt in det på sin hemsida och de kommentarer som jag därefter gjort och även en resume av Torbjörn Swartlings bok ”Trosförkunnelsen – inget evangelium”, som påminner mycket om det vittnesbörd som Karin gett.
https://bibelfokus.se/sv/karin_intro
Inlägg 1
Karins vittnesbörd – Introduktion
”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Karin var ett bland många offer för trosförkunnelsen från Livets Ord. Hon var en person som tidigt i livet blev en sann kristen men som hamnade i Livets Ords allvarliga villoläror – med allt vad det kan föra med sig.
Karin hade på senare tid i livet en egen webbplats där hon la upp texter om dessa erfarenheter. Mycket i de texterna är hämtat från Karins dagbok och brev.
Texterna här i BibelFokus är i stort sett kopior på det Karin själv publicerade och som vi fått ok på att publicera här i BibelFokus av en nära vän till Karin som skrev tillsammans med henne. Idag är Karin hemma hos sin älskade Herre och Gud!
Karins vittnesbörd är mycket personligt, starkt, gripande, hemskt och även avslöjande. Det du får ta del av i 8 olika texter är hur Karin långsamt dras mot Livets Ord och sedan börjar i deras bibelskola och församling.
Du får ta del hennes svåra period i livet under tiden hon var med i Livets Ord – och efter – hennes oro, tvivel, sjukdomar och kamp, samt uppbrottet från Livets Ord.
Det svänger fram och tillbaka många gånger med vad hon tänker och tror. Allt skruvas med tiden nedåt mot en slags andlig utbrändhet. OBSERVERA att Karin inledningsvis hade tagit till sig mycket av undervisningen på Livets Ord och var relativt positiv till den.
Detta lyser så klart igenom i hennes dagboksanteckningar och brev. Men det vänder! Med tiden ser hon allt klarare vad det är som hon varit med om! I den sista texten får vi ta del av Karins mogna analys av Livets Ords villoläror.
När du läser Karins vittnesbörd kan du fundera över detta: Blev alla profetior från Ulf Ekman & Co verklighet? Blev Sverige ett mer kristet och bättre land i och med Trosrörelsens verksamhet? Blev det en stor folkväckelse som förändrade vårt land i grunden? Blev Sverige frälst? Blev Öststaterna frälsta?
/Lennart
Forts
HaFos funderingar 
Inlägg 2
Karins vittnesbörd – Del 1 Min andliga resa
Julen 1975
Oro och fruktan fyllde det lilla enkelrummet på ortopeden. Den unga flickan blottade sina hörntänder och sade skrämt: ”Jag är djävulens barn!” Jag lutade mig över henne och sa de ord som kom för mig, med lugn och styrka i rösten: ”Du… Gud är i alla fall starkare än djävulen!”
Trots fem år i söndagsskola, konfirmation i tonåren samt 10 års högmässor hade jag aldrig funderat på om någon av dem skulle vara starkare än den andra. Men i detta ögonblick rasslade det till i mitt medhavda tankegods…
Nu kom en tät frid vällande in i rummet, från den väggen som fotändan av sängen var vänd mot, och upp över sängen. Jag märkte det först. Efter några sekunder förändrades även hennes ansikte. Jag tänkte: ”Det måste vara Jesus!” Jag satt häpen, ytterst på stolkanten.
Ingen av oss kom att tala om eller kommentera den händelsen under de veckor som följde när jag skötte henne dagligen.
Men den dagen, en vecka före jul 1975, startade mitt liv som bibelläsare. Jag måste se efter, om det verkligen var Jesus. Började i Matteus, och vid Matteus 8:16 kände jag igen det som hänt. Jag kände igen honom: ”Han drev ut andarna med sitt blotta ord”.
Under alla åren hade jag inte hört talas om något liknande. När jag nu kommit honom på spåren, fortsatte jag att söka Gud. Jag sökte också efter någon som verkligen trodde på Bibeln. För om det var sant som stod i Evangelierna, då ville jag komma i kontakt med någon som visste hur man fick detta att bli verklighet:
Lukas 4:18: ”Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, jag till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren”
Joh.20:21: ”Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag ock eder.”
Forts
GillaGilla
Inlägg 3
Januari 1976
Den gamle mannen såg stor ut, där han låg i sin säng. Över den stora bubblan till syrgasmask var blicken en kämpande människas. Andhämtningen lät tung och rosslande. Lite längre in i rummet fanns ett bord, en fåtölj och en mindre stol. Här skulle jag sitta och vaka över honom, som snart skulle dö.
Ring när du vill, sa syster Majlis, som gett mig rapport. Jag hade fått veta att han hade svår lungcancer, och att han ännu tills för någon eller några veckor sedan hade gått omkring och uppmuntrat medpatienter med sin omtanke och varma Gudstro.
Jag satte mig i fåtöljen eftersom jag inte direkt kunde komma på något att göra. Det dröjde inte länge förrän några läkare kom in i rummet, det var eftermiddagsronden. ”Vill du inte ha morfin?”, frågade en av dem som närmat sig patienten. Han skakade energiskt på huvudet.
Eftermiddagen gick, vi måste ju ha bäddat vid något tillfälle, men själv kan jag inte minnas det. På bordet låg hans stora Bibel i svart skinn med namnet på i guldtryck, tummad och väl använd. Speciellt Efesierbrevet och Hebreerbrevet var nästan genomskinliga i kanten.
Jag fick ett intryck av att mannen så mycket påminde om min farmor, och började minnas farmor och det hon stått för mer och mer. Jag tänkte att han kanske skulle tycka om ifall jag sjöng för honom, så jag frågade, och han nickade. Jag sjöng farmors sånger:
”Min framtidsdag är ljus och lång, Den räcker bortom tidens tvång, Där Gud och Lammet säll jag ser, och ingen död skall vara mer …”
Grymtande ljud hördes från mannen i sängen. Jag trodde inte mina öron, sjöng han med? Det var i varje fall uppenbart att han uppskattade sången. Nästa morgon var jag beväpnad med en sångbok. Klockan var sju. Han sov, och rosslade mindre än förut. Jag satt fem minuter, tio, tjugo.
Då kom en kvinna in. Hon satte sig också och såg på den gamle efter att först ha gått till sängen och tagit hans hand i sin. Detta var hans dotter, som kört in till stan på morgonen efter telefonkontakt med personalen.
Efter några minuter förändrades hans andning, han var nu vaken men svag. Andningen blev oregelbunden, mycket oregelbunden, ännu mer oregelbunden, och i stillheten upphörde den. Dottern gick fram till sin far och slöt hans ögon.
Det var det första dödsfall jag bevittnade, och det märkliga var hur det så exakt överensstämde med vad min farmor förmedlat till mig. Hon hade ingen fruktan för döden utan ansåg snarare att det snart var dags för henne och att jag inte skulle vara ledsen eller orolig.
Och så var det hennes sånger. Det som hon hade förmedlat till mig som andlig kunskap såg jag nu praktiserat framför mina ögon, nämligen att tron håller och ger frid även i dödens stund.
I augusti 1992 när jag först skrev ned denna berättelse blev detta aktualiserat genom ett radioprogram där pensionärer fick ringa in till radions Umeåredaktion och berätta om hur de valt att tillbringa sin ålderdom.
En slöjdande farbror från Bjurholm bad att få säga bara en sak till. Då han beviljades detta, sade han att vad som bar honom var faktiskt tron på ”Storfar”, som ha hade gemensam med sin nittioåttaåriga mamma. Som det lydde i hennes favoritsång, han citerade: ”Min framtidsdag är ljus och lång, den räcker bortom tidens tvång …”
Jag kan bara applådera och säga hur mycket jag står i skuld till dem som gått före. Tryggheten inför döden är något som är djupt rotat i den ”västerbottniska” tron. Det är något som vi har gemensamt.
Forts
GillaGilla
Inlägg 4
1979-10-22 Dagbok från praktikveckorna i Uppsala
Hösten 1979 gick jag diakonikurs 1 i Härnösand. Min dröm var att få arbeta med ett bokcafé. Eftermiddagen tillbringar jag på Kristna Bokstugan. Bekantar mig med folket och miljön. Lär mej kassaapparaten och tar betalt av några kunder. Dammsuger löv och sand.
Den sista kunden Lelle är berusad och svår att få ut på ett kärleksfullt sätt. Han muckar gräl med studentprästen och vill slåss. Studentprästen förklarar att honom kan man inte slå, för Jesus är i honom och änglarna runt omkring honom. Lelle tappar nu sugen och börjar verbalisera sin ilska i stället. Till slut går han, relativt fridfullt.
Jag står och diskar i köket på bokcaféet som jag drömt om att få praktisera på, och klockan är en stund efter sex då detta händer.
Jag hör studentprästen säga: ”Det kan du inte, för Jesus bor i mig! Änglarna är runt omkring mig! Jesu blod beskyddar mig!” Och jag blir alldeles salig för nu hör jag någon som verkar tro på Bibeln och kunna använda den i vardagslivet.
Inte bara pratar om den från en predikstol. Fullständigt lycklig står jag med ryggen till och lyssnar till det som händer, och när Lelle gått kommer prästen och frågar mig: ”Blev du rädd?” ”Nej”, försäkrar jag, men säger inte vad jag tänker: ”Jag blev så glad!”
1979-10-31 På Bokstugan hela dagen
Före öppningsdags på onsdagarna är det bön. Vi förundras tillsammans över Jeremia 33:2-3 som studentprästen ger oss.På onsdagar serverar man våfflor på Bokstugan.
Jer 33:2-3: ”Så säger Herren, han som ock utför sitt verk, Herren, som bereder det för att låta det komma till stånd, han vilkens namn är Herren: Ropa till mig, så vill jag svara dig och förkunna för dig stora och förunderliga ting, som du icke känner.”
Prästen förmedlade att stora och underbara ting skulle kunna hända! En atmosfär av förväntan. Jag var då 28 år och redo för ett äventyr. Två tankar jag hade: ”Här kan jag lära mig mycket. Här behövs jag.” Vi tycktes ha påverkats från liknande håll och vara på väg åt samma håll.
Forts
GillaGilla
Inlägg 5
Åren på Åttiotalet – Nytt!
Tänk att jag minns så lite från åttiotalet. Det vore ett projekt att dra mig till minnes vad som egentligen hände. Det var ingen tid av reflektion. Jag hann inte tänka, och vågade inte reflektera.
Jag var inte min egen alla gånger. Gick in under mönster, Daniel, Livets Ord, beskyddades av Maggi och stod under trycket av Ingrid Lilja. För att inte nämna mannen bakom allt: Ulf Ekman. Skulle vara intressant att gå igenom dessa år!
1980
Efter att ha slutat på Vårsta och tömt lägenheten på Pedagoggränd – som jag hyrde ut i andra hand – åkte jag till Uppsala i slutet av januari. På tåget tände jag lampan och läste i Bibeln: ”Det som var obetydligt utvalde Gud, ja det som ingenting var.” Jag ville bli använd av Gud!
En termin arbetade jag på Bokstugan, lärde känna folk, staden och den andliga miljön litegrann. När stugan lades ner från EFS:s sida, bestämde jag mig för att läsa C-kurserna i engelska och svenska vilket jag också gjorde under höstterminen och under våren -91. Jag bodde hos Erik och Marianne på Rackarbergsgatan, och sedan på Djäknegatan.
Den sommaren var jag säkert ledig tre månader, jag ville pröva på nya saker och träffa nya människor. Jag träffade ofta Stisse på Bokstugan. Och de andra existenser som brukade komma dit. Jag tror det var 1980 som den första troskonferensen hölls i två omgångar på Fridhem. Daniel och Vaike tyckte det hela var fantastiskt men jag begrep inte vitsen.
1981
Då läste jag svenska på våren. Jag hade sällskap med Lasse och led mycket när det inte höll. Jag fyllde trettio. Tänk att jag njöt så lite av livet. Jag höll modet uppe, men hade råkat ut för en rad besvikelser och gled in i en depression i juli. Då hade Christina sagt upp lägenheten där jag bott och själv bodde jag i andra hand på St. Ansgar.
Det positiva var att jag började jobba på Ackis på allvar, då i juli, för mig var det en återgång till något som jag hoppades var avslutat.
Men det visade sig vad som höll i nödens stund. Jag arbetade. Den hösten besökte jag nunnorna i Enköping ett par gånger. Jag var hem till Lund [en by i Norrland] över julen och tog ett fint foto, det där mor och far sitter vid bordet.
Stickade den grå ylleluvan med ränder under den skojiga resan upp, med pappan som läste ur Nils Holgersson hela vägen, av Hans fru, för att komma upp ur depressionen. Jag hade pratat positivt och skrivit glada brev hela tiden. Medicineringen gick bra, och jag fick den nya lägenheten på Solrosgatan när Agneta gifte sig och flyttade till Norrbotten.
Den våren var inte så dum, jag var på en konferens i Timmernabben som gjorde under med min livsvilja.
Den våren var jag och lyssnade på Jim Kaseman. Jag fick syn på bibelordet om hjärtats jordmån: ”Den goda jorden var den som tog emot ordet och behöll det och jämväl bar frukt”. Trosförkunnelsens kanske bästa ingrediens var ju den om att behålla ordet i sitt hjärta och vara ståndaktig.
Just den våren, i maj, startades också församlingen Livets Ord som kom att spela en så stor roll i mitt liv på många sätt. Jag tyckte inte om Ulf Ekmans nya stil och jag begrep mig inte alls på det amerikanska.
Jag var en traditionalist, men terminen på Vårsta och lektionerna om diakonins pionjärtid hade givit mig en längtan att få vara med om något som ”var i början” och som även gav utrymme åt nådegåvorna.
Forts
GillaGilla
Inlägg 6
1979 som på flera sätt var ett frihetens år var också året då jag började tala i tungor, och alla böcker uttryckte hur häftigt det var att vara med i ett sammanhang där nådegåvor tilläts flöda.
Jag var alltså redo för att bli en ”livetsordare” och drogs med i de visioner Ulf ständigt talade om och utökade, så som han fortfarande gör. Hans bild av hur det skulle bli tilltalade mig inte alltid,
men det som hela tiden fick mig att ändra uppfattning i positiv riktning var alla positiva människor, inte bara Daniel och Vaike utan de som gick bibelskolan. Ändå såg egentligen bibelskoleeleverna inte särskilt glada ut. Men nu talar vi om vintern 1983-84.
I juni 83 avslutades medicineringen för min del och jag fick en ny kick av att åka på akvarellkursen. Då började mitt intensiva målande. Jag har foton från den tiden. Jag hade långt hår i flätor, pappas skjortor och träskor. 32 år men kände mig som 25, i början av livet. Pappa var fortfarande ganska pigg och mamma vävde mattor.
Hösten 1983 gick jag till församlingen Livets Ord för första gången. Det som tilltalade mig var lovsången, att få hålla på med sådant hela tiden. Jag ville genast gå med. På grund av kön kom jag inte med förrän nästa söndag och det var det som gjorde att jag fick löpnummer 33! På grund av alla avhopp avskaffades så småningom löpnumren.
Det läsåret blev intressant på många vis. Jag åkte ständigt på seminarier, som sades vara bra. Jag frågade mycket om det där att falla vid handpåläggning, eftersom jag aldrig föll ”Man bara ger efter för det”, sa Vaike, ”Man bara låter det hända”.
Jag prövade under ett seminarium, under lovsången, bara föll jag. Det gjorde inte samma effekt på omgivningen som när man föll vid handpåläggning. Ingrid Lilja skulle senare förklara att det att man föll var ett sätt att underordna sig tjänstegåvan och få vad den hade.
Jag skulle inte komma att falla särskilt ofta under det dryga decennium jag var med i rörelsen. Så länge jag kunde korrigera balansen med en fot, trodde jag ju inte att det var den Helige Ande, utan snarare tjänstegåvans hand som fick mig att vackla.
Det var Mark och Janet Brazee, Jim Kaseman, Sam Whaley och det var Sandy Brown. Förväntningarna var högt ställda på Sandy Brown, eftersom många under skett i hennes tjänst, men det visade sig inte bli fler under än i vanliga livet ens fast vi hyrde universitetets aula.
Det var då jag klippte mitt hår och permanentade det lockigt, samt köpte skor med klack, den första tråkiga kompromissen av många som skulle följa. Jag skulle komma att försöka anpassa mig och köpa ”snygga” men tråkiga kläder som jag inte alls var glad i och som jag såg till att få av mig så snart som möjligt sedan jag kommit hem.
Det här året hade jag fått mitt drömjobb som respiratorvakt på 40 E, det var verkligen bönesvar: ett fast jobb, som respiratorvakt, på samma avdelning hela tiden!
Forts
GillaGilla
Inlägg 7
1984
Det var nyårskonferens och vi var troligen på Katedralskolan. Jag översatte böcker av Sandy Brown (Faith for what?), av John Osteen (There is a miracle in your mouth), och Lester Sumrall (Dominion: You hold the reins), ja också Namnet Jesus av Kenneth E. Hagin! Detta för Livets Ords förlag.
På grund av alla rekommendationer och på grund av att jag kände att jag trodde för lite på den här röran och behövde bli ”genomfärgad som linoleum”, så sökte jag till bibelskolan 1984-85.
Och det året skulle kunna fylla en hel bok. Så mycket hosta, sömnlöshet, skräck och ångest. Så mycket stress och korvstoppning, så totalt fritt från reflektion och ifrågasättande. Det blev en chock för mig att min tro togs ifrån mig utan att ersättas med någonting bärkraftigt nytt.
Efter julen försökte jag sluta, men blev ”hämtad” av Ingrid Lilja och Åsa Ekh. De kunde inte alls acceptera mitt sätt att tänka och ansåg att jag lyssnat till lögner.
Det kan nog hända att hur nu än situationen såg ut, så var det inte att tänka på att flytta på sig i det tillståndet. Jag upplevde att när Ingrid varit där, sade Gud att jag skulle gå tillbaka till skolan.
Det här är en av de saker som Gud kanske ändå förklarade med en bild: som lejonen jagade Aramis och Shasta i The Horse and His Boy, så jagades jag tillbaka till det skyddande höljet när nu min själ var som ett okokt ägg utan skal.
Jag började om, och underkastade mig, vilket var fridfullt och bra, men inte gav utrymme för eftertanke eller plats för det egna ansvaret. Jag hängde med, och fortsatte så, men sista delen av terminen kom den stora tröttheten. Aldrig skulle jag orka leva på det här sättet. Jag var en motsträvig elev som inte tillät dem att ”förvandla” mig.
Jag skulle under de följande åren vara på ständig och skuldmedveten jakt efter det jag haft en gång och som tagits ifrån mig så brutalt.
Sånger och bibelord och tankar förbjöds i mitt innersta. Jag försökte se ut som om jag uppskattade skolan, av rädsla för att annars bli utsatt för någon slags specialbehandling. Det jag kände och upplevde, det var vad tidningarna också skrev, och det var lögner. Bättre då att hålla tand för tunga och sedan försvinna.
Forts
GillaGilla
Inlägg 8
1985
Den hösten försökte jag också flytta till Medle med Lotta och Siri men även det misslyckades fatalt. Min inre styrka räckte bara till att fly, inte till att etablera något nytt, och jag återvände. Någon nämnvärd inre styrka kunde man förresten inte tala om i mitt fall vid den här tiden.
Jag återvände till Livets Ord under Maggis hägn och blev en som ”hängde med”. Första terminen bodde jag i ett källarrum hos Elna Lundström, ett som jag själv upptäckt och inrett och betalade trehundra i månaden för.
Mot Nyårskonferensen bestämde jag mig för att jag ville vara med i Livets Ord därför att det gamla som jag längtade tillbaka till inte fanns i staden längre. Det var en ny, hård tid. Karismatiska väckelsen var över. ”Den Helige Ande förvandlar sig från en duva till en örn”, sa Ulf Ekman.
Under nyårskonferensen hade Åge Åleskjaer sin berömda predikan ”Fri, modig och het” och bad för dem som inte kunde känna glädje. Dit hörde jag.
Ämnena, undervisningen dessa år skulle man kunna prata om en hel del. Jag minns talet om Joels arme, det var den sista tidens brutala väckelse, och där skulle vi vara med.
Jag minns lilla Britt som så gärna ville vara med i ”den här armen”. Vi satt tillsammans på en Bön-och Helandeskola och Linda Graaf fick ett kunskapens ord om att någon hade det så att allt som såtts, hade ryckts upp.
Det var förresten i januari när bibelskolan nyss hade börjat, alltså under bibelskoleåret. Det var jag som gick fram på det ordet. Jag lärde känna Maggi, Lotta och Siri, och det var en stor behållning av året!
1996 I januari flyttade jag in i lägenheten på Gröna gatan!
/Karin
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Karins vittnesbörd – Del 2: Årskurs 1 på Livets Ords bibelskola – 1984-85
Inlägg 1
Andlig trafikolycka
Jag gick årskurs 1 på Livets Ord läsåret 1984-85. För mig var det året som en slags andlig trafikolycka, ett stort trauma som det tog flera år att komma igen ifrån. Ändå hade jag faktiskt stor glädje av det som skolan lärde ut.
Jag tog mycket tid under ett par följande år med att reparera och repetera. Jag var inställd på att fortsätta i Trosrörelsen, eftersom jag inte upplevde att jag hade något val.
Uppryckandets tid
Första dagen, när vi hade introduktion, sa Ulf Ekman till oss alla fyrahundra elever: ”Det här är uppryckandets tid, då saker ska ryckas upp ur dig som djävulen planterat..”
Jag märkte så småningom att vad som då ryckts upp ur mig var min tro. Från och med detta yttrande var jag inte säker på någonting längre. Något nytt skulle byggas upp med tiden, baserat på undervisning från talarstolen, men den första terminen hade jag inte mycket att haka upp mitt liv på.
Grunden hade ryckts undan, och jag måste vänta, lyssna och försöka pussla ihop någonting nytt. Jag tappade glädjen, sörjde min förlust, det som jag aldrig skulle få tillbaka. ”Du har varit trygg alldeles för länge! Gud kallar dig ut i strid. En krigsmans dagar är dina dagar på jorden.” Mitt stumma rop var: jag har aldrig varit trygg! Vänta!
Vad som var tabu var att vända sig bakåt, att längta efter det som varit. ”Du ska inte ha din identitet hemma vid kaffekoppen, du ska ha den ute vid fronten!” Vad kriget egentligen gick ut på begrep jag helt enkelt aldrig under det första året.
Att nedsättande artiklar i tidningarna och konstiga blickar på jobbet ingick i kriget märkte jag förstås snart. ”Djävulen tycker inte om det här”, var förklaringen när Uppsala Nya Tidning reagerade, såväl som när andra kristna gjorde det.
Personligen kände jag mig andligt våldtagen. Någon hade öppnat mitt innersta som en konservburk och rörde om där inne där ingen människa skulle få röra.
Jag mådde mycket dåligt psykiskt och även fysiskt, överansträngning och för mycket folk på för små ytor ledde till ständiga förkylningar, en evig hosta och smärtor i bröstmusklerna av allt hostande.
Uppsala Nya skrev om elever som hade det som jag. Men ledningen på Livets Ord sa: ”Tidningarna ljuger”. Min slutsats blev att det var ingen idé att berätta för någon om hur det kändes.
Så jag teg, och när man frågade: ”Hur många av er är glada att ni går på den här fantastiska skolan?”, då räckte även jag upp handen. För att inte störa eller sticka ut och bli uppmärksammad. Jag tänkte stå ut till juni, då vi skulle sluta. Då tänkte jag att det skulle bli som förut igen…
Forts
GillaGilla
Inlägg 2
Vi ska få er alla förvandlade!
En annan utfästelse som ofta återkom var: ”Vi ska minsann få er alla förvandlade”. Det lät inte roligt alls, och känslan det väckte var samma som när jag var liten och de större killarna hotade med att ta oss småtjejer ut i skogen. Jag var fast besluten att inte bli förvandlad. Jag trodde att de flesta kände det som jag, men jag vet inte om det stämde.
Mitt mål var att komma ut från skolan och bort från stan. Någonstans där man kunde få ställa frågor och inte som nu bara lyssna vecka ut och vecka in, allt medan frågorna hopade sig.
Jag vågade aldrig gråta
Vem skulle kunna hjälpa mig? Inte Ulleråker. Inte någon jag kände. Det fanns ingen som visste tillräckligt, utom de som själva var med. Innan skolans slut var jag mer eller mindre psykiskt sjuk. Utåt höll jag masken.
Två veckor innan vårterminens slut fick jag ett samtal med Linda Graaf, som var lärare på skolan det året och det följande. ”Du behöver vård”, ansåg hon. Men vem skulle kunna vårda mig? Jag vågade tala med henne, men inte helt lita på henne.
För hon var så vänlig så hon tillhörde säkert de ”religiösa”! Jag hade fattat det så att allt gott, vänligt och varmt i tron var ”religiöst”. Kvar fanns endast det hårda stöveltrampet. Om Gud var sådan, varför skulle jag då leva?
Ville inte till himlen
Jag ville inte till himlen. ”Våra möten är förberedelser för himlen!” För mig var det ingen himmel att ha. Jag kunde minnas underbara möten med Gud. Från förr.
”Förr” var emellertid religiöst och därför bannlyst. I fem månader trodde jag uppriktigt att jag var på väg till helvetet. Till himlen ville jag ju inte. Men jag tänkte ändå tappert leva som en kristen till min sista dag.
”De har tagit bort min Herre”
”De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom…” Ett bibelord som ofta ringde i mitt sinne detta år.
Forts
GillaGilla
Inlägg 3
Jag slutar!
Jullovet 1984 närmade sig, jag var uttröttad, hade bronkit och hosta hela nätterna (man kan höra min hosta på kassetterna från grupp 1 det året) och jag var olycklig. Näst sista dagen kom jag på: ”Jag slutar!”. Idén var ny.
Det var tabu att sluta. Så istället för julavslutning med lång profetia av Ulf Ekman, gick jag ut och såg på julhandeln. Det var en vacker dag. Jag reste till mitt föräldrahem i Norrland över julen. Det skulle verkligen bli skönt!
En konstig sak på skolan var att när julen närmade sig började lärarna ta fram oss för förbön inför den stora utmaningen att åka hem över julen! Jag längtade efter julen och lite lugn och ro.
Nu hade jag dessutom bestämt mig för att inte återvända till kursen efter juluppehållet. Jag tänkte jobba och lyssna på kassetter i lugn och ro och i min egen takt.
Efter jullovet kom jag tillbaka till Uppsala och gick inte på nyårskonferensen. Jag gick inte till skolan heller första veckan. Men jag ringde dit ärlig som jag är och sa att jag hade slutat. Den som svarade ville gärna prata med mig. Kunde hon få hälsa på?
Uppsökande verksamhet
Ett besök kunde jag ju inte neka henne, eller kunde jag? Jag blev mycket nervös. Dagen kom och personen I. dök upp tillsammans med Å. Jag berättade hur jag kände det inför skolan.
Å. hörde till dem som bara tyckte att det var ett underbart år, och hon hade bara känt att en sån som jag bara inte skulle sluta, för hon såg så tydligt att Gud hade tänkt använda mig.
I. talade om sitt eget bibelskoleår och om hur hon vid ett tillfälle känt sig överväldigad av Guds makt, något ”åååh” som ingivit fruktan och respekt. Sedan var hon inte längre sin egen.
Tack, men jag ville nog helst ändå sluta skolan. Vi skildes åt, och jag kände mig ömtålig, som ett ägg utan skal. Så känslig, så ömtålig. Jag hade stark ångest.
På kvällen fick jag en andlig upplevelse. Jag visste inte om det var djävulen eller Gud. Jag förstod att han ville att jag skulle gå tillbaka till skolan. Jag bestämde mig för att göra det. Det var som om det skulle plötsligt vara möjligt. Nej, det var inte jag som bestämde, Gud sa det. Jo, det var jag, jag sa: ”Jag lyder”.
Forts
GillaGilla
Inlägg 4
”I was the lion”
Jag såg en inre bild från en av mina käraste böcker, The Horse and His Boy av C.S. Lewis. Pojken Shasta och prinsessan Aravis flyr på sina Narniahästar undan en skara soldater, och hästarna springer så fort de orkar. Tror de, tills det kommer lejon och jagar dem, ja river Aravis svårt på ryggen! Farten ökas och barnen kommer på så sätt fram i tid.
Senare förklarar Aslan (Jesus) för Shasta: ”I was the lion!”. Varför gjorde han det? För att rädda dem undan en större fara. För att rädda deras liv. För att bud skulle komma fram i tid till det land som fiendestyrkan var på väg att anfalla. Jag är böjd att tro att Gud såg att jag inte skulle klara av att leva som avhoppare vid det tillfället.
Så mycket konstigt hade hänt under hösten att jag undrade vem som skulle kunna laga mig. Jag kände att det enda jag trodde skulle fungera var att stanna kvar och låta de ansvariga konfronteras med resultatet. Jag trodde på deras ärlighet. Och var förvissad om att ingen annan skulle begripa eller kunna hantera vad jag varit med om, och nu menar jag det som rivits ner under hösten.
Tidigare i livet hade jag haft enstaka övernaturliga/mystiska erfarenheter. Varför jag sökt mig till Ulf Ekman var för att jag trodde att han verkade veta vad det handlade om. Jag ville nog helst lära mig ”leva ett övernaturligt kristet liv”, men jag ville också ha förståelse och vänlighet.
Forts
GillaGilla
Inlägg 5
En vacker vinter
Det var januari och jag gick tillbaka till Livets Ord. Första månaderna hade jag det faktiskt jättebra och trivdes. Jag tyckte om undervisningen, det var soligt vackert vinterväder och lättare att orka, och jag gjorde ett par praktiska justeringar för att underlätta. Det gick jättebra, men efter påsklovet då jag varit för mig själv några dar gav jag upp igen och satt andligt sett på hasorna terminen ut.
På väg till förtappelsen?
Skolan slutade. Jag hade ett fast beslut att aldrig ”tala illa om” vare sig skolan eller dess ledning. Jag trodde hela tiden att Ulf Ekman menade väl, fast det ändå blev fel. Den som höll mig vid liv var en kamrat. Vi talade inte mycket om hur jag kände det utan for ut på cykelturer och plockade svamp och bär.
Efter det att jag givit upp efter påsken 1985 hade jag en känsla inom mig att jag skulle komma till helvetet, men jag märkte på henne att hon inte trodde så.Trösterika predikningar om Yttersta domen, som jag hörde något halvår efter att jag slutade: Bertil Johansson, Hans Lindholm.
Men det skulle dröja ytterligare ca elva år innan jag kom ut från Livets ord. Så läs vidare!
I februari året därpå berättade jag för första gången om mina känslor, då för mina cellgruppsledare. De tog en hel dag med mig. För första gången berättade jag så mycket som jag kunde berätta. De bad för mig. Att få tala om det som hänt var en stor lättnad.
Samtal på kontoret
I oktober samma år jag gick ut 1:an, 1985, fick jag tala ut med Ulf på hans kontor. Jag fick verkligen ligga i för att få en tid i hans almanacka, men när jag väl fick det hade han bokat in mig för en hel timme.
Det behövdes inte. Jag berättade ganska kort, och han bad för mig. Efter det samtalet, när jag kommit hem, kände jag att jag kunde gråta för första gången på ca 2 år. Jag hade varit för rädd för att gråta. När jag nu märkte att han accepterade mig trots allt som hänt, kunde jag gråta igen.
Helad från smärtsamma minnen!
En månad senare hände något mycket speciellt. Jag berättade nämligen alltsammans för Gud – för första gången. Jag hade inga ord för vad jag ville säga. Jag frågade honom, grät och bad i tungor, och han svarade, och suddade i mitt minne, så att de 6 värsta minnena blev oåtkomliga! Det som följt mig dag och natt var utsuddat. Det var ett helandeunder!
1988
Ett par år senare, gick jag en kortare undersköterskekurs. Jag märkte till min stora förvåning att massor av saker som varit jobbiga på bibelskolan fanns där också!
Grupptryck, konkurrens, att sitta passiv och lyssna vecka efter vecka i stället för att ta initiativ och ha ansvar. Rollbyte från att ha varit den som själv gör åtgärder till att vara den som är föremål för åtgärder. Att vara tvungen skydda sin själ från alltför många intryck. MEN – där fanns inte någon andlig konkurrens, jämförelse, eller påverkan.
/Karin
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Karins vittnesbörd – Del 3: Från tiden på Livets Ord
Inlägg 1
Dagboksanteckningar under tiden på Livets Ord
1987 började jag skriva dagbok för att försöka få ihop mitt liv, som jag upplevde var kluvet i två halvor där ingen förbindelse fanns. Om jag skrev vad jag gjorde borde jag kunna se ett samband, resonerade jag. Det fanns en fog emellan mina två liv, som aldrig ville sluta synas.
Min pappa Viktor hade dött i september det året, 1987, och jag hade varit hemma i min by, Lund, för begravningen. Av olika skäl blev begravningen uppskjuten och jag kom att stanna hemma i hela tre vackra höstveckor. Under den tiden hittade jag tillbaka mitt gamla jag, som jag värjt mig mot förut, även när jag varit hemma. Kort sagt, jag hade slappnat av. Det hade jag nu förstås lärt mig att akta mig för.
Under åren på Livets Ord skrev jag också många brev, men långt ifrån alla skickades iväg. Jag ville berätta och inspirera mina gamla vänner från mitt nya liv vid fronten. Många brev sparades, och ur dem kommer jag att citera här.
Uppsala 1987-01-20 Hej på dig!
Det känns verkligen som länge sen vi hörde av varandra! I kväll är jag ledig så jag tänkte skriva någon liten rapport. Lediga kvällar är något mycket ovanligt. Jag jobbar mest kvällspass nu för tiden och när jag är ledig är det ofta för att kunna vara med på något på kvällstid.
Sedan 1/9 1986 har jag gått som timanställd på egen begäran, det är fritt och trevligt. Jag kan jobba mycket och jag kan jobba lite, morgon, kväll eller natt. Lediga mornar har jag massor. Går till jobbet vid 13-tiden.
Sen tidigt i höstas har jag M, min kompis, här på lunch varje dag. Det är otroligt välsignat. Det går tack vare att jag nu jobbar mest eftermiddagar. Det är så trivsamt att ha någon att laga mat till och äta med. Man får mat-fantasi och slarvar inte hur som helst. Och man har någon att överraska.
M. går andra året på Livets Ord och jobbar också på eftermiddagarna. Om inte det här med lunchen hade varit, hade vi nästan inte kunnat ses på hela året, och tappat kontakten.
Varje måndag är jag på cellgruppsmöte. Vi träffas hos ett rart äldre par som har en liten villa. Frun har blivit helad från flera års yrsel.
Cellgruppen är sammansatt av de mest olika personligheter. En kille från Island är snart färdig agronom. L. är sjuksköterska på psyket och åker snart ut som missionär. Två ensamma mammor är med, med stora behov.
A, som går tvåan på Livets Ord, jobbar på Soc i Gottsunda. E. är i min ålder, kommer från Norrbotten, blev frälst som en sista utväg. Ledare är I. och C. som är värda all heder.
Hela hösten har vi bett och fått undervisning om bön utifrån Bibeln. I. är en märklig bönekvinna. Vi går också ut och vittnar, hittills har vi varit 3 gånger ute på gator och torg och fått samtal alla gångerna. Vad det handlat om i församlingen hela hösten har varit bön och evangelisation.
Forts
GillaGilla
Inlägg 2
1987-11-10 Hej på er!!
Tiden har gått fort sedan vi sågs sist. Det var roligt fast det inte blev så länge.
Sedan jag kom tillbaka till Uppsala har tiden varit fylld med arbete. Jag har gått ett flertal extra pass, heldagar och nätter. ”Produktionen” har varit hög. En dag fick vi därför tårta från klinikledningen.
Men det har blivit en väldig röra när alla går extra pass och har ledigt när de skulle ha jobbat och personalen egentligen inte räcker till. Jag har ändå tyckt att det varit roligt. Det finns någonting i mig som bara sätter ny fart när andra börjar klaga och se dystra ut.
Sista veckan har jag varit hemma pga en ovanligt elak halsinfektion. I fredags var jag tvungen ner på stan i ett ärende. Plötsligt fick jag idén att jag skulle köpa en riktigt billig kassettradio. Min gamla har tröttnat. Jag gick in på en affär och fann en som kostade lite över två hundra på rea. Köpte den raskt och åkte sedan hem.
Vad jag har haft glädje av den nu när jag har varit hemma! Jag har lyssnat på en bandserie som heter Övervinnande tro, och blivit stärkt och glad på insidan. När man jobbar och jobbar går det åt kraft, fysisk, psykisk och andlig, allt rinner ut. Man håller sig ”flytande”, men tänk vad det är skönt att riktigt få lyssna och lyssna och påminnas om grunden man står på och göra den fast. I februari börjar undersköterskekursen.
Jag lever ju i en församling med vida vyer. Så världen kommer så nära. Enskilda personer och team åker ut och predikar i många länder. I alla länder i Europa, speciellt östländer, i Indien, Bangladesh, Pakistan och afrikanska länder.
Nyligen sändes rockgruppen Jerusalem ut på en tremånaders turné i Östeuropa. Hörde på mötet i söndags att de blivit inspelade av ungersk TV. Det blev ett 30-minuters program som ska bli årets nyårsshow. De andra östländerna ville också köpa in det! Med salta bibliska texter.
Vi bad också för två muslimmissionärer i församlingen, som nu åker till Istanbul för andra gången. I våras när de var där startades en grupp av kristna iranier, kanske ett 30-tal. Ulf Ekman sa när vi bett för de två: ”Vi är kallade att ta de hårda ställena. Kaleb sa: Ge mig bergsbygden. Vi är kallade att gå in i sådana områden som Centralasien, Nepal, Tibet.”
En ung familj som jag känt ända sen Umeå-tiden har åkt till Singapore för att öppna ett missionskontor där, från vilket vår Asienmission skall organiseras. Världen känns så åtkomlig när man hela tiden ser människor åka ut och komma tillbaka.
Aldrig någonsin har det funnits så många människor på jorden, och en stor del av dem bor i Asien. Många tillhör vår generation eller är ännu yngre, och de flesta har aldrig nåtts av evangeliet. Jag tänker på orden ”Jordens dyrbara skörd”, ur Uppenbarelseboken.
Forts
GillaGilla
Inlägg 3
Varje höst har Ulf ett eget seminarium. I fjol handlade det om människan, ande, själ och kropp, och i förfjol om Abrahams tro. Förra veckan hade han seminarium igen. Under ett av kvällsmötena var det en stor delegation på besök! Biskopar, teologer, lokala pastorer och några ur redaktionen för Kyrkans Tidning.
Även Maranataledaren var där, fast han nog inte kom i sällskap med de övriga. Dessutom var där en delegation religionslärare från Örebro. Jag visste ju inte det medan jag satt på mötet, men det kändes i luften att det fanns religiös kritik. Jag gissade då på religionsredaktionen på Sveriges Radio. Det var väl inte så dåligt gissat!
Ulf predikade då mycket enkelt. Han berättade vad vi tror på. Att Gud är verklig och talar och handlar i dag med människor, att han gör under. Att Jesus Kristus från Nasaret har uppstått från de döda och att hans blod är försoningen för våra synder. Det finns evigt liv, evig död, himmel, helvete, änglar, demoner, och det är verklighet i dag, 1987.
Att han som skrev 1/3 av Nya testamentet, Paulus, talade i tungor, drev ut onda andar och botade sjuka genom handpåläggning, och att detta inte upphörde med den sista aposteln, utan händer idag överallt.
Allt han sa lät kontroversiellt, och är det säkert till en del också för er. Det är den gåva han har: att göra andliga saker verkliga in i vår tid. Som om de inte vore verkliga! Ulf har en gåva att provocera folk med sanningen så att de måste vakna och ta ställning – för eller emot.
Det här är faktiskt en välsignelse. Det har förutsättningarna att bli Sveriges räddning. När Gud tycker att det går för långt sänder han profeter. Det blir då en väldig kalabalik. Säkert låter mycket konstigt för er, men ha is i magen och gå inte på allt som ni hör.
Ulf är bra som förebild när man hamnar i samtal eller diskussioner t.ex. på jobbet. Han är aldrig rädd. Bara man inte kompromissar kan man vara alldeles trygg. Endast för sanningen förmår vi något. Exempel: de tre männen i den brinnande ugnen.
Ulf är utmanaren inom svensk kristenhet. Han utmanar kristna på de punkter där de har en oklar eller obiblisk bekännelse. Han utbildar de okunniga, och han uppmuntrar var och en som verkligen vill följa Jesus. Jag är glad att ha en sån pastor, han är en person att lita på. Han målar inte ut någon bekväm väg utan säger som det är.
Han har utmanat, utbildat och uppmuntrat mig, och på ett (faktiskt) mirakulöst sätt plockat upp och hjälpt mig när jag fallit.
Forts
GillaGilla
Inlägg 4
En gång var jag i en väldig, allvarlig, lång tvivelsröra. En del hamnar ju i sånt. Jag hade försökt tänka ut och få till saker utan ände, och var till sist trött på alltihop och öppen för förändring. Gud såg det. jag gick på stan, och träffade då helt oförhappandes hela familjen Ekman utanför St. Per.
”Hur är det?” – I korta drag beskrev jag läget. Skämdes en hel del, fast deras attityd av förståelse hjälpte upp situationen. Jag såg på Ulf att han var rätt förtjust över att jag äntligen berättade hur det var.
Ett par timmar senare var jag ute och sprang i Storvretaskogen med en kompis. Plötsligt är det något som lämnar mitt huvud och verkar flyga upp över talltopparna. Det är som om en jättenäve landat rakt ner i mina förvirrade tankar, så att de skvätter åt alla håll.
Plötsligt tänker jag fridfulla, rena glada hoppfulla tankar. Flera månaders dimma har lättat. Jag kände igen näven, det var min pastors näve. Den som är dimensionerad för att ta svåra territorier ur händerna på denna världens furste. Ulf och hans fru hade bett för mig i bilen på vägen hem!
Andlig kraft är inte bara till för andra religioner och sekter. Där finns andlig kraft, men den kommer inte från Gud. Den som verkligen har andlig kraft är Gud själv, och Jesus sa:
”Ni skall få kraft, när den helige Ande kommer över er”. Det är den kraften som tränger bort ondskans andemakter i himlarymderna och utbreder Guds rike. Den kraften som Jesus var smord med.
Nu ska jag berätta något som ni kanske inte alls tror på. Men jag skriver det här brevet för att jag inte vill att ni ska gå och undra, därför delar jag med mig ganska öppet.
Ett tag ganska nyss gick jag och undrade varför Ulf måste vara så aggressiv. Jag menar då inte kolerisk, utan just det här att varje fiende prompt måste mötas. Jag tänkte och grunnade och gnällde lite inför Gud. Jag fick be för att komma fram till vad det egentligen var som jag kände.
Då klarnade det, när jag bett, och jag blev glad. Dagen efter satte jag mig åter ner för att be över detta. När jag börjat, tog den helige Ande över. I stället för att jag talade, kom den helige Ande över mig. Det kändes som en mild kraft.
”Det finns vishet som du inte kan komma fram till genom att tänka”, började han. Sedan sa han några andra saker, om församlingen. Sedan kom det: ”Du ska be för honom. Ulf behöver styrka. Han är kallad att konfrontera. Allt i dig, som ej är underställt Kristi lydnad, konfronteras, ställs mot väggen tills det kapitulerar. Välsigna honom. Han är i min tjänst.”
Och efter en stund kom orden:
”En ande av krig… Över hela världen ska slutstriden stå. Alla människor vill Anden nå. Segern skall bli ljuvlig till slut. Och varje människa får vila ut. Vederkvickelsens tider kommer då. Inför allas ögon skall Jesus stå.”
Forts
GillaGilla
Inlägg 5
1991-05-14
Jag kommer ihåg alla gånger jag hört från den helige Ande om förändring.
1974, när jag lämnade Umeå! Ett dynamiskt år, som ledde mig hit.
1983, när jag avslutade tiden i Svenska kyrkan efter samtalet med kyrkoherdeparet. Och gick in i Livets Ord!
1979, när jag kom till Uppsala och Kristna Bokstugan för första gången, det var i oktober, och jag visste att jag skulle stanna – på en enda dag.
Eller när jag ”visste” att jag skulle ändra min årsprenumeration på Hemmets Vän till halvår, och tidningen sen ”dog” i juni! (bröt med Trosrörelsen). Sedan kom Trons Värld!
Jag har vetat i förväg när folk skulle lämna församlingen.
Jesus visste i sin Ande, vad människor tänkte, Mark 2:8. Och han handlade på den informationen, Mark 3:23.
När det gäller Uppsala: folk ska komma, folk ska flytta – av samma anledning.
Det kommer att bli en förvandlad stad. Djävulen, denna världens ande, måste släppa den. I många avseenden även flytta. Gud har SIN HAND över Uppsala idag. Det blir som Tulsa var, på 70-talet. Gud har tider och stunder för städer! A new day for Uppsala!
1992-01-11
Våra liv består till stor del av under. Vi kan säga: Gud rörde vid mig. Det kom en ängel.
Mörkret upplöstes, jag blev tröstad. Fylld av tacksamhet ser jag hans välsignelser mot mig.
Dagen innan kanske var mulen och grå, horisonten låg. I tankarna rådde snöyra. Inget kunde klart urskiljas. En annan dag konfronterade du mörkrets makter. Du stod emot i kraft av blodet. Du kämpade och visse att det var segra eller dö som det handlade om.
Du insåg att det inte var synd om dig. Du stod fast. Flera dagar senare insåg du att du hade vunnit. När all rök och allt damm lagt sig, såg du: jag vek mig aldrig, jag stod fast, och jag proklamerade sanningen. Det fungerade.
Så är våra liv, det är ljuvlighet och krig.
Vi ser våra svagheter och områden där segern syns vara långt borta och förfasar oss.
Fadern älskar oss. Han förbarmar sig över barnen, ser att vi är stoft. han lämnar inte vår själ åt dödsriket. Hans ljuvlighet kommer över oss när vi minst väntar det, han säger: ”Du är min.”
Forts
GillaGilla
Inlägg 6
1992-02-02 Vad har Gud visat mig?
DE ORD SOM GUD TALAR TILL DIG KOMMER UR HANS VETANDE OM VEM DU EGENTLIGEN ÄR. Ps 139:16
Orden han talar till dig formar ditt liv. Till Abraham sa han: ”Du ska bli en fader till många folk.” Gud talar till varje individ.
DET ÄR UPPENBARELSE. DETTA ÄR VAD DU ÄR.
Håll fast vid de orden, de är din integritet.
Jag är i Guds vilja när jag är ett med församlingen, dess mål och syften. Församlingens syften är ett med Guds vilja. Församlingen mål är över mina privata mål. Utan församlingen är jag en nolla.
Utan Jesus är församlingen ingenting, utan smörjelsen är församlingen en meningslös verksamhet. Utan Jesus vore jag död. Vi har makt i Jesu namn att bryta ner djävulens fästen här.
DE ORD SOM GUD TALAR TILL FÖRSAMLINGEN KOMMER UR HANS VETANDE OM VAD SOM EGENTLIGEN PÅGÅR, OCH UR HANS PLAN VAD SOM EGENTLIGEN SKALL GÖRAS. Hans plan står i Bibeln. Detaljerna uppenbarar Anden för församlingen i rätt tid. Du som har öra, hör vad Anden säger till församlingen!
Uppsala 1992-03-08 Hej Anja!
”Spegeln” har blivit mycket finare. Verkar som om ni fått ny utrustning? Jag gillar dina sammandrag av predikningarna. Man kan få ut så mycket av ett litet sammandrag.
Har varit på möte. Nu är jag ju ledig på helgerna. Det är ganska tufft att orka med på veckorna, men det går. Nu är praktiken i Gimo snart slut. Jag har haft en jättefin praktik och jag känner verkligen att Gud har förberett den för mig.
Ingen annan ville gå i Gimo, det är för långt bort. Men jag har gått där i hemsjukvården och dessutom sett mycket annat, till exempel så har jag varit på flyktingförläggningens hälsovårdsmottagning.
Har också skrivit klart min Målinriktade Studie om vård av bensår och om sjukvårdsetik.
Det är så underbart att gå på möte på helgen sen. En uppfräschande inblick i vad Jesus håller på med över hela jorden.
”Den som har öra, han hör vad Anden säger till församlingen.” Det är skördetid i nationerna. Carl-Gustav Severin är i Armenien, och 4000 blev frälsta på mötet i förrgår, 5000 igår, om jag minns den andra siffran rätt. Ulf berättade detta över högtalarna medan vi satt och fikade.
Till Albanien ska Ryska inlandsmissionen igen i vår och då blir det TV över hela landet igen. Församlingen i Tirana lever och mår bra. Nu går andedöpta troende på Albaniens gator. Också Bulgarien vill ha stor TV-kampanj. I kväll kommer regeringen till mötet i Armenien. Om jag minns rätt. Hela regeringen är det kanske inte.
Det är snart bara ett år kvar på de fyra åren, som Gud gav oss för Sovjetunionen. Den människa som ställer sig till Herrens förfogande får se stora under, får uppleva hur hans kraft flödar. Gradvis släpper Gud på mer. Jag tänkte det idag när Ulf berättade detta.
”Jag har hört att Uppsala Nya Tidning skriver att vi inte har några kontanter”, sa ledaren för vår produktion av böcker till öst. ”Jag blev så full i skratt. Tror vi ska ta och köra iväg med en lastbil med rubel och tippa den på deras gård.”
Forts
GillaGilla
Inlägg 7
Ett kanadensiskt företag som jobbar med att sälja mat till östblocket, har beslutat sig för att ge tionde av sina intäkter till kristen verksamhet. Det är fråga om hundratals miljoner rubel. Som en första inbetalning har vi nu fått beviljat 29 miljoner rubel. Det är 2 miljoner i SEK, beror lite på vem man frågar.
Men i OSS räcker dessa pengar längre än 2 miljoner eftersom rubeln lokalt är värd så mycket mer. Så de här pengarna skulle A. hämta hos regeringen i Uzbekistan. Landet är muslimskt, och de vill inte ge pengar till kristna alls. Men det var dessa pengar som skulle till det kanadensiska företaget, och som de i sin tur ville ge till Guds verk.
Så första delen har vi fått. Den ska gå till biblar, som trycks i Moskva. Stora biblar, sa A. Om någon på mötet somnar, kan man kasta dem i huvet på dem.
(Biblar till Sovjet var förr mycket små. Det bjöd mig emot att ge pengar till biblar som var tryckta med så liten stil att jag själv knappt kunde läsa den. Nu är en ny tid och man behöver inte gömma biblarna längre.)
Vidare ska vi köpa två ryska lastbilar, att frakta varor med. En sådan ska vi ta rubler med till UNT! Nej, jag skojar. Men Ulf tänker skänka hundra tusen till Uppsala kommun, svenska kronor alltså, till en stipendiefond för elever i Uppsalas skolor som har det knackigt.
(Kommentar: Det försökte han också, men kommunen ville inte ta emot dem, pga att villkoren för att få stipendiet verkade så konstiga.)
Ulf avlöste A. på podiet. B.W. hade också lämnat rapport, det var det som jag skrev först om Östeuropa.”Det här är en kraftgärning”, sa Ulf. ”Tänk efter nu: det här är en kraftgärning.
Nu är det dags för Kina. Känner du någon som kan översätta till kinesiska?”, frågade han oss.
Mötet avslutades med stark bön en bra stund. Känns som en ny tid börjat, vilket det ju ofta gör. Jag har lärt mig numera, och tror på Guds profeter.
Du har nu fått ett referat av predikan. Många andra intressanta saker har kommit upp på sistone. Bland annat starka uppmaningar att vi ska göra oss av med onödiga skulder och planera återbetalningar. Sen det här med universitetet, men det har ni nog redan klart för er.
Det är tid att tro på Herren och veta att kraftgärningar det är något han vill göra för oss även i vår tid. Så kan det även vara en kraftgärning när någon lyckas betala sina skulder genom att börja med det lilla man har i huset, se 2 Kon. 4:1-7. Principen är: betala din skuld först. Sedan må du och dina söner leva av det som blir över. Gud gör under.
Det är så intressant att skriva om detta för jag känner att det är något viktigt som den Helige Ande vill ha ut. Det är en så otrolig tid vi lever i, med kris för världen och oerhörd dynamik i det Gud gör.
Själv gör jag nu praktik inom åldringsvården och blir nu ständigt bekant med folk som jobbar med gamla på servicehus och som hemtjänstassistenter, folk som jag sett på Livets Ord i alla tider.
Undrar var jag hamnar till slut. Kanske blir jag sådan här kommunsyster och pysslar om de äldre. Eller så fortsätter jag på thorax. Eller så kanske jag får åka någonstans och göra något lagom stort hjältedåd i nån eftersatt provins i världen.
Man hoppas ju på Israel men där finns så mycket kompetent folk nu när alla ryssarna har kommit och hälften är läkare och andra hälften violinister eller hur det nu var, jag minns inte.
Det måste ju finnas något roligt och behövligt som jag kan sätta mina krafter i framöver. Gud har nog något bra. Det måste bara finnas en ordentlig förberedelse och det tar tid.
”How do you eat an elephant?”, frågade F.A. ”The answer is: one piece at a time.” Hans stora utmaning var att käka upp alla rubler som faller som manna från Canada.
”Det ni ser är en kraftgärning”, sa Ulf, och han menade inte bara alla rubler, utan hela det mäktiga verk som sker i Östvärlden och hur Guds hand så påtagligt är över alla som arbetar med detta. W. sa också att så känns det. Det bara öppnas framför oss hela tiden.
Auf Wiedersehen! /Karin
Forts
GillaGilla
Inlägg 8
1992-08-08
Nu ser jag åter vad Gud har sagt: SVERIGE SKALL BLI FRÄLST! Jag säger det med frimodighet för jag vet vad jag har sett i min ande: Mörkret kommer att ta till flykten.
Nu när du går ut i din dag kommer livet inte att gå på räls. Det kommer att krångla, men ger du inte upp kan du göra något vackert av den att ge till Gud.
Att det krånglar är inget tecken på att han inte är med dig!
1994-05-15 Hej Erik med familj!
Här är så somrigt som man bara kan tänka sig. Häggen står i fullaste blom. Det luktar underbart. Solsken och värme har vi haft en längre tid, även om de senaste dagarna har varit något svalare. Jag väntar på att gå på semester. Det här året önskade jag 18/5 – 17/6. Så blir det också. Mamma kommer och hälsar på redan på onsdag.
Jag har nyss skrivit en artikel om arbetet i Albanien. Albanien som var de kinatrognas europeiska semesterparadis, och där man inte fick införa ens egen Bibel. Gudstjänster förekom inte efter en ”kulturrevolution” eller ungdomsrevolt 1967.
Sist av alla östeuropeiska länder började Albanien gå upp i fogarna 1991. B.W. som leder vårt missionsarbete i Östeuropa och som varit aktiv ”bakom järnridån” sedan början av åttiotalet, reste ner i augusti detta år, 1991, och fick då en officiell inbjudan från kulturministern att vi skulle få ha möten och även sända på TV från kampanjen.
B. hade talat med flera ministrar, som visat stort intresse för Bibeln och evangeliet. Därför började vårt missionsarbete i Albanien med en storskräll. Väckelsemöte på fotbollsstadion i Tirana med 25 000 (sant) åhörare, som entusiastiskt jublade, satte eld på sina T-shirts och viftade med dem i natten.
80 procent av befolkningen såg evenemanget på två timmars direktsänd TV. Carola sjöng, och eftersom hon vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen tidigare samma år, var hon känd bland befolkningen. Evangelium blev predikat, och 90 procent av folket på stadion bad med i bönen till frälsning. Liknande gensvar var det ute i hemmen. Dagen efter skrek folk halleluja på gatorna i Tirana.
Folk har detta i livligt minne än i dag. Det har medfört att arbetet ute i städerna med mötesserier och bildande av församlingar fick en rejäl skjuts redan från början. Bibelskolan i Tirana som startade 1992 på hösten fick till exempel 200 elever redan från början, och ansökningarna hade kommit från 20 städer, från personer som blivit frälsta under TV-programmet.
Det är enastående, och mycket roligt. Muslimerna vaknade några dagar för sent. Samma dag som kampanjen 1991 avslutades, kom den första delegationen från Saudiarabien. De anser Albanien vara ett muslimskt land som ska tillbaks till sina rötter. De rötterna är emellertid inte så djupa som kristendomens.
Församlingar fanns här redan på apostolisk tid. Paulus predikade evangelium ”så långt som till Illyrien” han besökte Butrinti, i södra Albanien, och en annan apostel reste till hamnstaden Durres utanför Tirana. Muslimerna har alltsedan TV-kampanjen bekämpat oss, men aldrig lyckats med sitt mål att få ut oss, utan det försprång som vi hade från början har vi behållit.
Jag har hört vrålet från de 25 000 på band, när Ulf Ekman utropade: ”Ateismen är död – Kommunismen är död – Men Jesus lever!!!”
/Karin
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Karins vittnesbörd – Del 4 Jag slutar på Livets Ord 1995-97
Inlägg 1
Utdrag ur min dagbok sedan jag lämnat Livets Ord
1997-05-17
I går åt jag pizza Margherita med vitkålssallad. Efter flera år utan gluten kändes det underbart och var väldigt gott. Jag såg en bild en gång i Magazinet av en kvinna i Skåne som blivit helad från celiaki och tog ett stort bett i en saftig pizza där fyllningen rann.
Tänkte då att det kan väl inte hända mig! Det hände mig, och troligtvis hade jag inte heller celiaki de här åren från 1995 till 1997. Jag åt inte gluten, inte mjölkprodukter och tålde inte kvarvarande tvättmedel i kläderna.
Jag tålde inte parfymen i tvättmedel, doften från linneskåpet var jättejobbig. Inte heller tålde jag lukten av PVC-plast, och läkemedelsdamm hade jag reagerat på sedan mars 1993. Obestämd klåda över ryggen och ändan (tvättmedlet? penicillin?).
Ångest som i 5 Mos 28:67: ”Om morgonen skall du säga: ’Om det ändå vore kväll!’, och om kvällen skall du säga: ’Om det ändå vore morgon!’ ”
Varje dag klädde jag på mig och gick ut och betedde mig normalt, mest var jag på Livets Ord och på deras café nere på stan.
Från november 1995 visste jag aldrig hur och var jag skulle kunna sova. Till slut kom jag till ro på soffan, men kläderna fortfarande på. Sängen med dess tvättmedel hade stött ut mig sista veckan i oktober då allt rasade samman.
Allhelgonahelgen hade det snöat, och jag hade legat i soffan dygnet runt hela den helgen, med tablett Lergigan och böcker av Agnes Sanford och Francis Mac Nutt. Solen sken, snön strålade vit. Jag var förvirrad, chockad, slagen; så gick november.
I slutet av november började jag gå på psykmottagningen och där upplevde jag äntligen att jag var omhändertagen. Där bokade man återbesök åt mig 2 – 3 gånger i veckan!
Jag kom under beskydd. Jag slutade med mediciner. Ville resa mig själv. Psykiatern konstaterade att jag hade inre styrka; de orden har följt mig. Jag gick på Livets Ord, på konsert och julfest, mitt inre liv behöll jag för mig själv.
Jag bytte husläkare och gjorde olika besök, på allergimottagningen, hudmottagningen, laktosbelastning, cardiologen, blodprov togs för att se om jag hade celiaki. Ingen hudallergi. Tål laktos. Inget fel på hjärtat. Inga gliadinantikroppar.
Jag gick på ”Själavård- och befrielseskola” på Livets Ord. Efter den slutliga förbönen som jag hoppats mycket på, hade ingenting hänt – jag var mycket besviken. Vi var nu i april.
Forts
GillaGilla
Inlägg 2
1997-05-19
Jag har fått loss silen i diskhon, för första gången sen jag flyttade hit 1986. Med en gammal diskborste, Kalkosan, hett vatten och diskmedel befriade jag avloppet från massor av brunt och blåsvart klet. Det är nästan skrattretande hur lägenheten är en symbol för mitt liv. Nu finns en ordning i grunden, det är bara att upprätthålla den, även om det är ett dagligt göra.
När jag hade plast överallt och det bara fanns en stol jag vågade sitta på, sängen var en tom blå madrass där man inte vågade sova, och jag förskansat mig i soffan, strykbrädan stod framme i månader, då var det kaos i mitt inre på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Visst sopade jag, dammade och torkade varje vecka, men det var ett sopat kaos.
Den där novembermånaden 1995 då jag låg i soffan eller gick långa promenader, då kände jag ångest inför varenda pryl, varenda bok. Vem skulle reda upp allt detta, nu då jag trodde jag skulle dö/bli galen?
Jag försökte rensa bland tidningar, knöt in dem buntvis i plastpåsar för att slippa den påträngande lukten. Tidningar och böcker var jobbiga genom sin lukt. Linneskåpet också gräsligt jobbigt. Det är nu luktfritt, eftersom jag inte längre använder parfymerat tvättmedel. Blir det för mycket av någonting, har jag Pulmicort att ta.
Nu är däremot både lägenheten och livet ytterst trevliga! Till och med fönstren är rena. Jag har trevliga möbler i blått, ljus natur och dunkelröda tyger. Jag har kontroll, så känns det.
Jo, min sjukdomstid
Jag gick som elev på lungkliniken vårvintern 1993 och var oerhört pressad. Längtade efter att vara ledig, men kraven verkade aldrig ta slut. Hade t.ex. en ledig fredag men då tyckte avdelningsföreståndaren att jag skulle komma på en viktig föreläsning mitt på dagen.
Samma helg skulle en av mina bästa väninnor gifta sig. Jag hade sagt: ”Jag kommer inte, jag orkar inte”. Men hur det var så sa jag till Lotta i alla fall: ”Jag kommer”. Och det gjorde jag med besked och sjöng en rolig sång med gitarr på festen.
Hade sökt läkare för att halsmandlarna var fulla med vita prickar och ville ha en antibiotikakur. Andra tabletten stoppade jag i mig just på bröllopsmiddagen. Jag satt med Irene, som är spastiker och sitter i rullstol, och hjälpte henne äta. Det var min lycka, för jag orkade inte vara där och ingenting göra.
Någonting måste hålla mig uppe. Irenes fot hade sprättat iväg och hon hade fått ett sår på tån. För detta hade hon fått en kur Heracillin. Vi satt där på bröllopsfesten och jag tog min tablett och sen stoppade jag in hennes tablett i hennes mun och vi skrattade! Det var så urdumt.
På måndan skulle jag dela medicin i medicinskåpet på lungavdelningen. Det stod som en otäck sky kring skåpet, av någonting. Jag orkade inte dela till mer än hälften av mina patienter. Tyckte jag kunde inte andas där. Det var som en ond närvaro kring medicinskåpet och kring de patienter som stod på penicillinliknande saker.
Hela avdelningen var så dammig tyckte jag, patienterna hade sina sockor och tofflor och koftor och dammet låg på skåpen. De låg sex stycken i varje sal. Det var en kamp att gå praktiken färdig, det blev telefonsamtal till förbönsjouren och förtvivlan. Jag fick även klåda på huden. Upplevde att det var penicillindamm, penicillin som varit flytande och torkat in osv.
Vissa rapportpärmar fick jag också hosta av. Jag hostade och hostade (intorkat penicillin?). Det blev påsklov och jag bakade. Hosta av mjölet. Tog på jeans. Hela benen kliade. Tvättmedlet?? Det här var sista terminen och nästa praktik var något bättre.
Forts
GillaGilla
Inlägg 3
På sommaren började jag på thorax som sköterska. Där var det samma visa, dammet, penicillinet, klådan. Jag tvättade och tvättade händer och armar, duschade när jag kom hem. Klåda när jag låg till sängs. Var penicillinet kvar? Det var noga med duschandet.
Jag väntade på att jag skulle börja trivas med jobbet men trevnaden ville inte infinna sig. Var avundsjuk på undersköterskorna för deras lättsamma jobb och patientkontakten.
Efter ett drygt år gjorde jag en resa med Livets Ords mission till Tjeckien. Under resan var jag klådafri, duschade inte mer än nödvändigt. Sen kom jag hem och efter den resan, som var rolig, hade jag inte roligt mer.
Jag kunde liksom inte jämföra mig med andra som levde och orkade normalt. Hade inget att leva för. December, januari. Sjukskriven för trötthet en vecka. Sökte läkare. Mycket trött. Maj, bara värre. Kunde inte vila. Jag hade ont i bröstet, till vänster, fick EKG gjort under vårvintern.
Juli 1995
Jobbade en fredag. Det var sista dagen. På måndagen sjukskrev jag mig för att vila. Det gick en månad, det gick två. Jag hade ont i bröstet.
Kände kravet att bli bra, men hur? Det blev höst. Jag fick ångest. Jag var instängd, försökte motionera men det var jobbet jag saknade. Gemenskapen, känslan av att duga.
Det blev värre, mycket värre. Jag upplevde att penicillinet fanns överallt, i möbler och på väggar, och där det inte var penicillin var det tvättmedel. Det kliade. En krisig vecka slutade jag kunna sova i sängen. I fortsättningen låg jag på soffan med kläderna på. Allehanda skynken lades ut mot penicillinet. Vissa stolar kunde inte användas, kläder sköljdes i sexton vatten.
Jag gick troget till Livets Ord, och ut på stan och till OBS-butiken, betedde mig där som vanligt.
Jag ringde cellgruppsledarna som blev galna på mig. Till slut ringde jag en gång på natten. Jag trodde ju att de skulle kunna hjälpa mig bara de ville! Då kom ett par ännu mer betrodda ledare i församlingen på besök, de var snälla, bad för mig. Nu skulle allt bli bra.
Min tillvaro var alltmer gungande. Hur skulle jag kunna leva? Jag hade svårt att andas ibland, känslig för tidningar och diskmedel. Söndagen efter detta besök bad jag säkert tre timmar före mötet, gick på mötet som var en slags ”lovsångs”- och danskakafoni, fikade med kompisarna Anja och Tor. Sen skulle jag gå hem – till mitt omöjliga liv.
Forts
GillaGilla
Inlägg 4
Situationen där hemma kändes outhärdlig. Då tog jag bussen till psykmottagningen!!!
Där satt en doktor som hörde på min historia i mer än en timme. Som hittade en lugnande tablett utan laktos efter långvarigt letande i Fass. (Jag glömde – Gluten och laktos tyckte jag mig inte tåla! Kunde inte äta vad jag ville heller under denna tid. Jag satte mig på diet: gluten och laktosfritt.) Doktorn skrev en remiss till öppen psykvård i Årsta där jag bodde.
Efter ett par veckor hade jag ett samtal på en och en halv minut med den doktor som jag skulle få. ”Ooo… du är en känslig människa!!” Jag visste, jag visste det genast: jag hade landat!
Någon såg och förstod och kunde hjälpa. Psykiatern trodde på mig. Jag fick komma tre gånger i veckan och prata. Jag slapp medicin. Jag tvingades inte lämna Livets Ord. Jag behövde inte ens prata om Livets Ord, vi pratade om jobbet och lite andra saker som hade varit svåra för mig.
Sakta, sakta släppte tvångstankarna, men det tog lång tid. Fortfarande hösten därpå, 1996, när jag började på jobbet, tog jag hem arbetskläderna för att skölja dem extra.
I början av april 1997 gick jag ut ur Livets Ord och in i Svenska kyrkan igen. Då började jag också kunna äta vanligt bröd. 1997 i januari fick jag permanent gå tillbaka till mitt gamla jobb som undersköterska på intensiven.
Sen gick jag från klarhet till klarhet – sakta. Därför är det ett såndat mirakel att jag arbetar som sjuksköterska nu. Därför tycker jag att jag varit med om ett under.
Forts
GillaGilla
Inlägg 5
Utdrag ur min dagbok när jag just lämnat Livets Ord 1997-05-15
En svår tid…Det är vad jag har gått igenom, och vad jag går igenom just nu. En tid av omplantering och omflyttning. Jag vill inte förneka något som är sant, inte förbanna något som är välsignat, inte förlora den rikedom som livet i den helige Ande ger.
Jag vill inte förlora det Gud har talat till mig. Jag har tagit ett steg åt sidan, orkade inte med mitt ansträngande liv på jobbet och i församlingen.
Jag tänkte att det skulle gå att bli stark, att förstärka även mitt privata liv och slutligen bli effektiv, icke-lat, orka som andra gör, men i stället skar jag ihop.
Ingenting i framtiden kunde locka mig längre, ändå gick jag på. Hoppades på en lösning. I stället mådde jag allt sämre. Jag fick ont i bröstet av anspänning, min själ och kropp reagerade på många ängsliga vis och sedan jag varit sjukskriven en tid och förväntades återgå till arbetet blev jag så mycket sämre.
En osannolik mardröm av ångest, vanföreställningar och fobier. Jag kunde inte förstå annat än att detta tillstånd inte var förenligt med liv.
Jag sökte och fick psykvård. ”Oooh, du är en känslig människa” sa doktorn på Årsta psykmottagning. Det var nyckeln, jag kände att hon såg och förstod även fast jag inte trodde på henne alla gånger under den tid som följde.
”Jag hoppas att du har rätt, för det är bättre”, var min ständiga refräng. Jag var sjukskriven från juli 1995 och hela vintern, som var solig, snöig och mycket kall, och jag gick och gick ute i friheten och på möten och försökte hjälpa till med utskick med mera.
Församlingen fungerade som ett dagcenter, däremot lyckades ingen därtill utsedd person där hjälpa mig. Maggi bjöd mig ideligen på mat och trygghet, en fast punkt från februari till maj.
I maj 96 gav jag upp om att församlingen skulle kunna hjälpa mig, jag var grymt less och besviken och ropade till Gud om förflyttning. Jag gav upp, slappnade av och lät doktorn ge mig tabletter.
La mig i soffan med tjocka romaner från midsommar och framåt. Tre veckor hos mamma var avkopplande. Europakonferensen (”kanske jag blir helad ändå?”) en besvikelse, skränigt, plumpt, jag skämdes.
En höstsöndag var det Mikaeli och jag bröt upp från mötet tjugo i elva och åkte till Domkyrkan. Jag ville sjunga de underbara psalmerna för Mikaeli. Där började på allvar mitt försök till utslussning. Jag satt och såg på en målning av ett korsfäst hjärta långt uppe på en vägg.
Forts
GillaGilla
Inlägg 6
Den hösten började jag jobba. Först på hjärtmottagningen där en av systrarna råkat ut för en smittsam infektion och tvingades jobba i bakgrunden. Jag tog blodprover och EKG. Sedan arbetsträning som sjuksköterska på 40 D. Jag lyckades, men bestod ändå inte provet. Mina marginaler var för små, jag själv för långsam.
Efter jul erbjöds jag arbete på mitt gamla jobb som respiratorvakt på 40 E och det gick bra! Ändå var jag efter 2 mån så trött att jag fick bli sjukskriven igen.
Jag hade blossat upp en sista gång i cellgruppen i samband med en dörrknackningskampanj som för min del gick lysande. Sista dagen i cellgruppen bjöd jag en vän på mat och sedan knackade vi dörr. Detta var det sista tillfället som jag var med på Livets Ord.
Sen sjukskrev jag mig och påsken kom. Nu ville jag ha Påsk. Jag skippade Livets Ord och gick till Lötenkyrkan den påsken, ett utmärkt grepp. 8 april lämnade jag in min utträdesanmälan i den gula brevlådan vid Heidenstams torg. I början av maj gick jag in i Svenska kyrkan.
Mitt i och trots alla seminarier och möten på Livets Ord hade jag varit andligt utsvulten, utan hopp och fylld av skuldkänslor. Andligt utsvulten: i avsaknad av den breda kristna erfarenheten, som hade kunnat hjälpa mig. Vi hade inte tillgång till den, kunde inte utnyttja den.
Utan hopp: det fanns inget framtidsscenario som lockade mig. Inte heller ville jag evangelisera = dra människor till församlingen, helt enkelt därför att jag själv var så olycklig där. Fylld av skuldkänslor – för allt måste ju vara mitt eget fel, antog jag – på grund av min synd och bristande underordning och följsamhet.
Forts
GillaGilla
Inlägg 7
Hos psykiatern
Jag hade alltså fått kontakt med en psykiater. En tjusig, inspirerande och spännande person, som gav mitt liv ny färg. Jag kände mig värdefull igen. Jag hade varit så otroligt isolerad!
Hösten innan, 1994, hade samarbetet med cellgruppsledaren upphört, Mina ledare var så otroligt bra och trivdes med oss dussintalet tjejer(!) i gruppen.
Den manliga ledaren var också marknadschef på Livets Ord och det var i den egenskapen jag samarbetat med honom i att göra nyhetsbrevet, Missionsrapport och broschyrer. Något som verkligen tillfredsställde min skaparlust. Han gjorde så mycket för att ”peppa” mig. I mitt liv var han just då den viktigaste personen.
Nu lämnade han gruppen till sin fru och försvann till andra uppgifter, som inte lämnade tid för cellgruppen, och mitt liv tappade färgen. Jag fann honom ansvarslös. Under hösten fortsatte jag med Missionsrapport och kvalitén stod sig fram inpå vårkanten.
Det var nu jag blev allt tröttare. Och i juli, sjuk. Och mot hösten, deprimerad, ångestfylld.
Jag trodde att ”Om någon av er är sjuk ska han kalla till sig församlingen äldste…” osv. Så logiskt sett skulle hjälpen komma genom mina cellgruppsledare. Den kvinnliga ledaren och jag hade många samtal per telefon.
Hennes slutsats om mig var att ”Du tänker fel, och du talar fel”. Men snäll var hon, gjorde sitt bästa. När tvångsbeteendet kom insåg jag det inte att det var ett sådant utan såg det som en överdriven känslighet. Vilket det också var!
I december fick jag cellgruppen inklusive ledaren att lägga händerna på mig och be för mig.
Forts
GillaGilla
Inlägg 8
I november hade jag fått kontakt med denna psykiater. Jag gick hos psykiatern, men väntade att hjälpen ändå skulle komma från Gud genom församlingen. På vårvintern gick jag ”Befrielseskola” på Livets Ord. Jag trodde, nu kommer jag att bli fri. Jag går hela Befrielseskolan, sen är det förbön, och sen är det bra. Det gjorde jag också. Förbönen var i april. Jag blev inte bra.
Jag fick under detta året, från insjuknandet juli 1995 och över vintern, några personliga samtal med en av Livets Ords kvinnliga själavårdsexperter. Jag sa när jag började sjukna till på allvar i oktober: ”Jag behöver stödsamtal!”. Själavårdaren förklarade att det kunde jag inte få, det fanns andra som behövde hjälp också.
Den veckan i oktober när jag blev så märkbart sämre och ringde till mina cellgruppledare på natten, då sade de sedan: ”Du får inte ringa oss mera.”
(Varför jag ringde på natten: För att få dem att begripa min nödställdhet var jag tvungen försätta dem i ett läge där de kände av den press som fanns på mig. Detta räknade jag inte ut. Det var ren instinkt. Måste överföra paniken! Måste ha hjälp!)
Och det ledde alltså till att jag kom i kontakt med nästa nivå, ledarna bland cellgruppledarna. De var så snälla som bad för mig, men de var maktlösa i min situation.
December
Jag är i det tillstånd jag är. Kan inte resa hem. Tillbringar julen i lägenheten. På sköna stolen har jag skynken. Dynorna har jag måst ta bort. Istället köpt nya kuddar. En av stolarna kring matbordet kan jag sitta på.
Jag har nu börjat gå på samtal hos Försäkringskassan och med min arbetsgivare. Berättar sanningsenligt. Tror att jag har en fysisk allergi för allting i min omvärld. Men de ser något annat. När jag suttit i möbler på sjukhuset måste kläderna bytas och ”specialtvättas” (penicillinet).
Under hela denna tid gjorde jag det bästa av situationen! Jag gick på stan och på OBS. Köpte nya kläder. Sydde dynor. Gick på julkonsert! Hörde på radio! Stickade! Bakade gluten- och laktosfria lussebullar!! Lagade ordentlig mat på fräscha råvaror. (Tillsatser i mat trodde jag mig inte om att kunna äta.)
Jag var med om en del riktigt roliga saker, bl a när det dök upp en berguv på taket invid grannens köksfönster. Den satt där hela dagen. Vi försökte mata den med frukostkorv som vi tog ur min frys och tinade i mikrougnen.
Jag dristade mig till att väcka den stentuffa killen i lägenheten mittemot, med ringar i örat och svarta kläder, och fråga om han ville se en berguv? Innan mörkret föll vid tretiden hade vi ornitologerna på gården med sina kikare.
Alla såna saker berättade jag för psykiatern. ”Du har ju livsglädje!”, sa hon. Det var vissa områden i min personlighet som var friska, andra sjuka.
Forts
GillaGilla
Inlägg 9
Hos Livets Ords själavårdare
Till sist i maj fick jag träffa den manlige chefen för själavården på Livets Ord – en man med mycket snäll utstrålning – och hänga ut mitt sargade hjärta för bedömning för femtioelfte gången.
(Jag hade aldrig orkat om jag inte haft Rode med. Rode var en äldre kvinna som jag fått gå och prata med under vårterminen.) Det var så ansträngande, att två timmar efter samtalet med honom blev jag knall-förkyld.
Sista samtalet hade vi några veckor senare. Rode hade då fått återfall i sin cancer och sagt att hon inte skulle orka prata med mig i fortsättningen. (Hon blev efter detta allt sämre och dog inom ett halvår/år.)
Eftersom Livets Ords själavårdare och ledare har som grundregel att aldrig träffa konfidenter på tu man hand (!), fick själavårdaren lov att ragga upp en till som fanns tillgänglig. Denne kände inte mig, jag hade bara sett honom, han var då ledare för böneskolan. Där satt jag, blyg, framför dessa två och skulle hänga ut mitt sargade hjärta. Jag ville inte!! Men jag måste ju!! Jag måste bli frisk!!!
”Varför är du här?”, frågade någon av dem milt. ”Jag har gått till den och den och den. Varken den eller den eller den kunde hjälpa mig!!! De kunde inte!!”, svarade jag.
”Nu ska jag säga dig en sak, och jag säger det i kärlek.”, sa den ene av dem. ”Du är bortskämd!”, sa denne!
Samtalet fortsatte om det ena och det andra och jag var tömd på då kraft efteråt. Jag var som slagen i huvudet, förstod inte varför. Jag gick hem, och inom två timmar var jag kraftigt tvärförkyld.
Måste varit en dunderkur där på själavården… Märkte också genast att jag fått utslag av jeansknappen. Nickelallergi hade jag nu också fått! Jag hade mått så djävulskt dåligt hela maj månad. Det är inte nyttigt att må så dåligt, tänkte jag. Det kan bli allt möjligt i komplikationer.
Forts
GillaGilla
Inlägg 10
Då bestämde jag mig för att lita på doktorn och acceptera medicinering. Och då satte allt igång med en väldig fart. Katten på råttan och råttan på repet och repet på slaktarn… Jag började må bättre!
I augusti (1996) började jag praktisera på hjärtmottagningen, ett helt nytt ställe, där jag fick sitta och ta blodprover i lugn och ro. Hoppsan och hejsan, jag var där i vit rock innan någon på kliniken hunnit planera för mig.
Under hösten fortgick rehabilitering. Jag hade inte fattat att vad mannen i själavården sa var kränkande. Känslan kom långt före insikten. När han sa de orden förstod jag att Livets Ord inte hade något sätt att hjälpa mig.
Därför accepterade jag medicin. Det blev som en vår för mig. Min psykiater var glad. Jag fick komma över till henne flera dagar i rad där hon satt jour på Ulleråkers akutmottagning, för att ställa in medicinen.
Jag fortsatte vara livetsordare hela den hösten men det blev ett större och större avstånd. Jag hjälpte till på nyårskonferensen. Jag gick ut och knackade dörr när Reinhard Bonnke skickade ut sin bok till alla hushåll. Det var kul! Jag gick ur i början av april, då fanns ingenting kvar på Livets Ord för mig att… Forts. följer!
/Karin
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Karins vittnesbörd – Del 5 Dagboksanteckningar sedan jag slutat på Livets Ord
Inlägg 1
1998-02-02
Det är nu ett år sedan jag slutade äta glutenfritt och började med vanligt bröd. Det var under påsken 1997. Den 8/4 1997 la jag min avskedsansökan till Livets Ord på brevlådan vid Heidenstams torg. Sedan var det tyst som graven! Tills i fredags.
Då kom ett FLYTTBETYG, undertecknat av Ulf Ekman. Det ska jag spara! När jag lämnat in min inträdesansökan till Svenska kyrkan på Salabackeförsamlingens expedition, ringde kyrkoherden efter 3 timmar! Efter 30 minuter satt han här och drack te!
1998-02-16
Jag kom ut ur Livets Ord genom det stora lidandet. Genom att våga känna efter. Med hjälp av Bo Giertz böcker, särskilt Grunden och dess lättfattliga undervisning om nådens ordning. Jag grep tag i nåden som ett halmstrå! Men den har minsann visat sig starkare än så! Många livetsordare begriper inte dessa saker.
Anledningen till att jag gick ur var också att jag kände så starkt, att jag inte längre står för Ekmans attityd. Jag ville inte heller längre dela hans ångest och polarisering gentemot alla andra. Jag blev människa.
1998-02-20
Jag har hittat en alldeles fantastisk roman: Karin Boye: Kris! Hon har ju varit med om exakt samma saker som jag. Hennes böneliv – hon bryter igenom varje dag och möter Gud och fylls av frid så att människors elakhet bara rinner av.
Så fungerar det plötsligt inte längre och hon letar efter synden i sitt liv, finner sin ovillighet att bli martyr, sin rädsla för kroppsskada. Då blir hon sjuk, men en inre dialog börjar mellan Teologen, Medicinaren och Humanisten (ande, kropp och själ).
Hon beskriver jordelivets ångest alltifrån konceptionen som ett schackspel mellan Svart och Vit. Hon ser verkligen allt i svart. Den svarta parten är jaget, drifterna, ångesten. Den vita är en stenhård, cynisk domare och hindrare.
”En metallröst, en bart huggande vilja, förkroppsligad i ljud – – – låter skymta ett tomt dött världsallt där kärleken är död – ur ödslig mark stiger övergivna borgar, portarna låsta, fönstrens döda ögon, ingen öppnar för det glömda barnet, och ur himlens skarpa blå sänker sig jordens sista höst…” Det är inga överord!!!
Hon söker kristen själavård, de säger: ”Så får du inte tänka!!!” Förtvivlan ökar, den förtvivlan som katekesen lärt henne är otrossynd och leder till förtappelse. Stackars, stackars Karin Boye, före de antidepressiva medicinernas tid, nedsliten med serotoninet i botten, dessutom: fördömd! Jag blir riktigt upplivad av boken.
Jag hann plötsligt tvätta i går i stället för på måndag. Soligt och 8-10 plusgrader! Vilken energi det ger. Och tar: jag somnade före kl. 18. Vaknade sen, läste lite, låg och vilade. Vid midnatt gjorde jag blinier som jag åt upp.
Forts
GillaGilla
Inlägg 2
1998-02-09
Jag återupptäcker en ny Bo Giertz-bok, Trons ABC. ”Vem är Gud?” Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma, han som ingen människa har sett eller kan se. Man kan inte utforska Gud eller kartlägga hans väsen. Som kristna räknar vi med att det finns oändliga djup i Guds väsen, som vi inte vet något om. Giertz tar fram Guds helighet och Guds kärlek som det viktigaste vi kan veta om Gud.
Om man gått 2 år på ”Världens bästa bibelskola”. Om man gått en kurs i ”Guds karaktär”. Om man läst boken ”Sju sätt att ta emot gudomligt helande”.
Om man försökt allt… Och det ändå inte går, man har inte seger, är djupt kluven, fördolt olycklig och har förlorat allt hopp och inte har några drömmar kvar… Om mötena är en plåga.
Om man ser hur slentrianmässigt och hur vårdslöst ledare kan bete sig mot människor. Om man ser eljest kloka själavårdare inte kunna förstå sig på ”mitt fall”, då måste väl ändå hela skulden ligga på MIG?
Då måste det väl vara JAG som är halsstarrig och ännu inte vänt om på djupet? Ännu inte… ännu inte nått till katharsis, genombrottets, reningens punkt, dramats peripeti, då himlens krafter förlöses över mitt arma liv.
Kanske var det inte mig det var fel på, kanske jag var i denna svåra tid oälskad, övergiven av mina viktigaste vänner som petat och manipulerat så oöverlagt i min själ.
Om jag fått undervisning om allt i Ordet, hållit ut och bekänt ordet och lyssnat till alla irriterade förmaningsord och ändå ingen seger…
då kanske segern inte fanns i något av allt jag hört UTAN I NÅGOT AV ALLT DET JAG LÄMNAT NÄR JAG GICK IN I LIVETS ORD OCH LÄMNADE ”det gamla”, (under protester)?! Lösningen kanske fanns kvar där jag lämnat den!
Jag kan inte ha tron på mina fem fingrar, inte tvinga Gud att bli den jag vill. Han fanns i det jag lämnat, tvingats lämna. Det var obesmittat av kontroll, ambition, tvång. Det fanns där och jag återfann det i all sin rikedom!!!
Det är skönt och gott att leva. Kanhända hade jag inte funnit sådan frid, om jag inte först kämpat den omöjliga kampen på Livets Ord? Jag kommer inte att ta en sådan väg mer, jag har lugnat och stillat min själ, ”som ett avvant barn i dess moders famn.”
Forts
GillaGilla
Inlägg 3
Citat från Livets Ord (med mina Karins svar):
LO: Gud har inte kallat dig att stanna hemma…”
K: Jooo!! Tänk för att han har det!
LO: ”Du ska inte ha din identitet vid kaffekoppen, du ska ha den ute vid fronten!”
K: Jag har min identitet vid den doftande kaffekoppen, längst inne i hjärtat och var jag än befinner mig.
LO: ”Flätor och gummistövlar…”
K: Det livet vill jag ha!
LO: ”En del tjejer luktar inte parfym utan tvål”
K: Just det, och gräver i jorden och luktar svett! Busar med katten!
LO: ”Glöm nu allt du har lärt dig förut!” (maning när Bibelcentret startade sin termin)
K: Nej! Allt jag lärt mig förut ligger sparat på hårddisken.
LO: ”Kasta dina bekymmer på Herren!”
K: Jo, det var en bra kastövning, den fortsätter jag med.
LO: ”Bönens ande”
K: Den söker jag. Det är så skönt att inte tillhöra eliten.
/Karin
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Karins vittnesbörd – Del 6 Livets Ord bakom kulisserna
Inlägg 1
Den som tycker om Bibeln kan bli intresserad av Livets Ord därför att bibelord flitigt citeras. Livets Ord är dock inte bara bibelorden, det är inget fel på dem, men i läran och i Ulf Ekmans attityd finns starkt en besmittelse av maktlystnad och exklusivitet. Under en stel glasyr finns en mycket rörig verklighet som man inte vill erkänna.
Om de människor som mött LO-på-väg i mission blivit välsignade kan man inte generellt säga att det är Livets Ords förtjänst. Jag tvekar att påstå att de fått höra evangeliet, i själva verket har Ulf Ekman och Livets Ord dålig koll på vad evangeliet är.
Än har han inte fattat. Som livetsordare visste jag att han inte fattat. Jag hoppades att han skulle fatta, men för honom är det en dödssynd och ett svek att kliva ner från sina höga hästar. Det vore dödsstöten för myten Ulf Ekman och Livets Ord.
Jag kan säga att det är en helt annan sak att vara med än att stöta ihop med trosförkunnelsen lite ytligt. Det låter så bra. Jag är inte bitter alls, bara konstaterar: Det håller inte att leva på än mindre att dö på. Men Gud finns överallt och kan möta den som söker honom, vore det så i ett sibiriskt läger.
Forts
GillaGilla
Inlägg 2
Det roliga med Livets Ord var hela tiden att det fanns så mycket att göra och så mycket folk. I början trodde jag dessutom på visionerna. Ja, jag trodde fram till 1996 ungefär, men i början var tron mer bekymmerslös.
Man hörde allt möjligt som skulle ske och rycktes med i det allmänt glada, dessutom var det ju uselt ställt med kristenheten förstod man mer och mer.
I själva verket visste jag hela tiden att det inte alls var så uselt ställt som Ulf Ekman påstod, men han dömde utifrån sina egna kriterier. Vi som känner till kristenheten vet att det går inte döma på det viset.
Jag för min del längtade hela tiden efter alla de andra kristna. Som jag inte fick vara med och som inte fick vara med oss annat än på Ulf Ekmans villkor.
Men det var min egen längtan efter att bli en riktigt radikal och bra kristen som drev mig dit. Vad som höll mig kvar i så många år var fruktan.
Kulisserna döljer mycket som egentligen inte går att fatta om man inte varit med om något liknande. Varit med i vänstern t.ex. Maktspel och förödmjukelser. Jag trodde på Ulf Ekmans idé om att Jesus när han gick på jorden var i samma situation som Ulf Ekman, att det här var efterföljelsens pris.
Idag är jag tacksam för att Jesus är den som ska döma vårt livsverk. Inte ens jag dömer Livets Ord eller Ulf Ekman eller nån annan. Jag vill bara berätta vad jag varit med om, för att det hjälper mig att förstå att jag inte är unik, inte knäpp, utan det jag sett och hört var verkligheten. Trots att den verkligheten inte var erkänd som verklighet där.
Wilgot Fritzson (Ljus i Öster) och andra kan vittna om baksidan av Livets Ords verksamhet i öst – eller ”framfart” – burdust, okänsligt, utan känsla för de kristna som redan fanns och alltid funnits på platserna, utan ansvar för följderna. Det vi läser i Magazinet och Nyhetsbrevet är den strålande framsidan, glaserad med önskedrömmen.
Jag tyckte hela tiden att mitt förhållande till arbetskamrater och till världen i övrigt var en attrapp. Jag var falsk. Jag berättade inte allt de behövde få veta. Jag hoppades att allt skulle utveckla sig till det bättre av sig självt.
Nog om detta nu. Ingen behöver vara med där. Gud är Gud och hans Ord är hans Ord – ändå.
/Karin
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Karins vittnesbörd – Del 7 Lite LO-historia under Karins tid med Livets Ord och fram till 2001
1983 24 maj startar den före detta prästen Ulf Ekman församlingen Livets Ord i Uppsala. Från början räknar man 23 medlemmar.
Den 8 september startar bibelskolan, Livets Ord Bibelcenter, med knappt 200 elever.
Församlingen hyr lokaler i ett industriområde i utkanten av Uppsala.
Missionsteam sänds ut till före detta Sovjetunionen.
Vid årsskiftet håller Livets Ord sin första nyårskonferens i Katedralsskolan i Uppsala.
1984 Den första Europakonferensen hålls och har sedan dess varit Livets Ords stora sommarkonferens som återkommit årligen.
1985 Livets Ord startar grundskola med 34 elever, men utan Skolöverstyrelsens godkännande. Först i mars 1987 godkänns skolan.
Tack vare möjligheten att överklaga kan undervisningen pågå under tiden. Det dröjer dock till 1992 innan man får statsbidrag.
Förskolan startar.
1986 Ulf och Birgitta Ekman tar första spadtaget till den nya lokalen på Axel Johanssons gata.
1987 På sommaren invigs Livets Ords nya huvudbyggnad som kostat 40 miljoner kronor att uppföra.
1988 De första missionärerna sänds ut till öst och forna Sovjetunionen.
1989 Under troskonferensen invigdes 100 videobandspelare för att skickas till dåvarande Sovjetunionen. På många av platserna finns i dag församlingar.
Ryska Inlandsmissionen startas.
1990 Livets Ords kristna gymnasium startar med 30 elever. 1996 fick skolan statsbidrag varpå elevavgifterna slopades.
20 maj sänder Sveriges Television för första gången en gudstjänst från Livets Ord. I pressen utbryter en storm av kritik.
Samma år intervjuas Ulf Ekman i TV av Göran Skytte. Bara Skyttes intervju med Lill-Babs lockade fler tittare.
1991 Livets Ord i Albanien. Ulf Ekman predikar inför 20 000 människor på stadion i Tirana. Albansk TV direktsände. I dag har Livets Ord missionsarbete med bibelskola i landet.
1992 Livets Ord börjar ge ut tidningen Magazinet. Först som månadsmagasin, men sedan 1996 som en veckotidning. Sommaren 2001 upphör utgivningen av Magazinet.
Cirkus Scotts tält köps in och används för Europakonferensen.
1993 Livets Ord startar månadslång missionsbibelskola för tidigare elever som vill bli missionärer.
I september köper Livets Ord rätten att sända lokalradio över Uppsala. Priset: 2,3 miljoner per år. Efter ett år säljs kontraktet till Radio Energy som betalar 10 miljoner kronor.
Projekt Jabotinsky inleds. Det går ut på att med fartyg hjälpa ryska judar till Israel. I december får Livets ord fartyget m/s Restoration som ska användas för ändamålet. Jungfruresan skedde i juni 1995 efter en omfattande renovering av fartyget.
1994 Livets Ords universitet startar med 20 elever.
1995 Två gånger i veckan sänds TV-program från Livets Ord i Uppsala över Europa via satellit. Programmen kan ses av 65 miljoner tittare. Man har även regelbundna TV-sändningar i Grekland, Island och delar av Ryssland.
Carola och Runar Sögaard hoppar av Livets Ord som de tillhört sedan 1990. Nästan ett år förklarade Runar i en Expressenintervju avhoppet med att ”ledarskapet är för totalitärt”.
1996 Livets Ord öppnar en egen webbplats på Internet.
Stiftelsen Livets Ord köper också till en tomt för framtida expansion. Fem miljoner kronor är priset. Samma år köps också lokaler för en del av låg- och mellanstadiet i Storvreta, 15 kilometer norr om Uppsala.
1997 Livets Ord skänker sitt stora konferenstält till Kenya. Cirkus Scotts gamla tält som rymmer cirka 8000 personer får följa med den kenyanske predikanten Wilfred Lai hem efter sommarens Europakonferens.
1998 Livets Ord i Ryssland registreras enligt landets nya religionslag som en pingstunion.
Birgitta Ekman startar Birgittas fond för barn i Indien som en del av Livets Ords arbete i landet.
1999 Ny TV-gudstjänst från Livets Ord i Sveriges Television och ny kritikerstorm, ledd av bland andra Stockholmsbiskopen Caroline Krook som vill stoppa sändningen.
2000 Livets Ord i Uppsala har cirka 2100 medlemmar.
Det finns omkring 45 trosrörelseförsamlingar i Sverige (de vars pastorer ingår i Trosrörelsens Predikantorganisation i Norden) med 6000-8000 medlemmar. Församlingarna är organisatoriskt helt fristående från församlingen Livets Ord, men inspirerade av Uppsalaförsamlingen.
2001 I maj kommer beskedet att Livets Ords veckotidning ”Magazinet” läggs ner. I september kommer den nya veckotidningen som får namnet ”Världen i dag”.
Livets Ord hjälper jordbävningsoffer i Indien och i sitt nyhetsbrev aviserar Livets Ord en storsatsning på Indien.
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Karins vittnesbörd – Del 8 Efterskrift – skrivet 2001-11-22
Inlägg 1
Jag var med i Livets Ord i 13 år
Det var en värld för sig, som ihärdigt strävade efter att framstå som den rätta och normala, och därigenom varje medlem också rätt och normal. Samtidigt hade vi en Ulf Ekman som aldrig ville ge sig, böja sig eller anpassa sig, och inte ville bli funnen i någon låda eller något fack.
Han sprängde sig alltid ut ur det normala, och ansåg det gudomligt normalt. Vi tyckte han var jätteskojig, men jag kände också att det var mycket i kristendomen han inte visste – ännu.
Jag trodde förstås att han skulle förstå det, bara någon kunde tala om det ordentligt och han samtidigt lyssnade och det rätta ögonblicket vara inne. Eller så skulle det ge sig med tiden.
Jag upplevde också att han var mycket otrevlig mot människor och i sin maktutövning. Han kunde dra fram folk och avslöja deras synder och ställa dem inför ultimatum offentligt. Han använde musiken för att få oss att må bra trots allt. Efter tuffa slängar så tröstade han. Mjuk musik och helande.
Jag levde i två ”verkligheter”, den vanliga och Livets Ords verklighet. Där förekom mycket som jag skämdes för. Också sådant jag var stolt över.
Missionselden, och den pricksäkra profetian, som jag trodde. Att vi var stora, starka och vackra, att det var mer liv och smörjelse över oss än över några andra, i varje fall i Sverige. Att vi fick så mycket gjort, att vi kunde agera som en man när det gällde. Att vi var snabba, effektiva och begåvade.
Forts
GillaGilla
Inlägg 2
Nu till det jag skämdes för
Dubbellivet, att jag var tvungen hantera två ”sanningar” samtidigt. På jobbet arbetade vi te.x. högteknologiskt, medicinskt och försökte även ge människor en fridfull död (intensivvård).
I församlingen var sjukvård ett andrahandsalternativ, egentligen borde man lägga händerna på människor och få dem helade. Tyvärr lyckades det dåligt.
Det var något som aldrig kommenterades annat än som brister i vår, församlingens tro, och den skulle utbildas bort. Den fridfulla döden var en lögn från djävulen eftersom människorna gick till helvetet och så länge jag låtsades som om den fridfulla döden var verklig, så lurade jag fler till helvetet.
Jag visste att det måste finnas en balans någonstans men den hade för evigt gått förlorad för mig när jag gick in i Livets Ord. Jag hade måst lämna det gamla, religiösa, bakom, och det genom tvång.
Jag hade försökt sluta när jag såg vartåt det barkade, efter 1½ år i rörelsen, men blev då ”hämtad” och i samband med det upplevde jag hur jag inte kunde bestämma längre om jag skulle vara kvar eller gå.
Det var övernaturliga krafter i verksamhet som var starkare än jag och jag visste inte om det var Gud eller djävulen. Mitt inre sa mig, skräckslaget, att det var Gud.
Mitt skräckslagna jag ville då inte längre till himmelen. Ville inte möta den Guden. Jag kände då att jag skulle gå evigt förlorad, eftersom jag inte ville till himmelen. Men så länge jag levde, ville jag i alla fall leva som en kristen.
Forts
GillaGilla
Inlägg 3
Jag upplevde att på bibelskolan hade de dåligt grepp om vad som egentligen hände inuti oss elever. Det var en idyllisering. ”Hur många av er känner att ni är på världens bästa bibelskola?”, frågade talarna. Vi förväntades då alla sträcka upp händerna. Även jag gjorde det, för att inte sticka ut och bli ”åtgärdad” på något vis.
Åtgärdad kunde man bli. Ulf Ekman eller någon annan kunde få ett ”kunskapens ord”. De blev då som hundar som fått upp ett sniff, kunde gå ner i salen och spana – ungefär där – borde det vara – och ta tag i någon. Jag blev plockad en gång under ettan, då jag var som mest olycklig. Det enda som hände var att jag togs fram och Ulf Ekman la händerna på mig.
När jag just bestämt mig för att sluta – det var tidigare under skolåret, strax före jul – då hade mina grannar sagt att Ulf Ekman parkerat bilen på gården och vandrat runt min lägenhet på hörnet. Jag var då inte hemma. Det var den dagen jag kommit på att man KAN sluta. Men, som jag sagt, jag blev upplockad efter nyår av en av deras ”blodhundar” som jag kände det.
Jag var så rädd!
Märkte att när jag gav efter och böjde mig för att jag skulle vara där och ingen annanstans, då kom en slags frid. Jag kunde dock inte tala om vad jag upplevt. Jag kunde då jubla, sjunga, uppskatta tuffa möten och profetior och dylikt. Så jag gav efter under ett par månaders tid, fram till påsk.
Efter påsk vaknade längtan att komma ut ur Livets Ord. Jag var sen olycklig och ångestfull under resten av bibelskoleåret. Efter skolavslutningen, då jag fått Sobril av en kamrat för att orka, då siktade jag på att åka bort och aldrig mer komma tillbaka. Jag mådde inte bra.
Jag flyttade, men det gick inte. Jag var beroende av den andligt glittriga miljön för att inte få ångest. Så jag flyttade tillbaka och gick in under oket. Det var sommaren 1985 efter mitt bibelskoleår 1984-85.
Under oket gick det ganska bra och jag blev en medlem i de verkligt frälstas skara. En tid predikade jag för små grupper i bostadsområdena och på torget. Jag var brinnande och skrädde inte orden. Jag skämdes också någonstans. Kände att jag var ojuste mot människor och spred min egen ångest vidare.
Jag beslöt mig för att be för människor i tysthet men inte försöka få dem att bli livetsordare, de skulle inte behöva ha min ångest, den jag hade djupt inom mig, att bära på.
Jag önskade att arbetskamraterna skulle bli frälsta, men att de skulle bli EFS:are som min familj hemma, och inte ha ångest och vara rädda som jag.
Naturligtvis uppfattade jag mig inte i vardagslag som rädd eller ångestfull. Jag var tvärtom tuff. Jag vittnade tufft, predikade häftigt och konfrontativt när jag fick tillfälle. Jag var elak mot människor. Jag skämdes.
Forts
GillaGilla
Inlägg 4
Jag älskade mitt arbete, blev undersköterska och sedan sjuksköterska och var då professionell. På utbildningarna hade jag en del konfrontationer, men ihop med patienterna var jag som jag skulle vara.
Jag har gott samvete för den tiden och har alltid trivts med jobbet och patienterna. Jag bar på en hemlighet, som var fruktansvärd, och som jag skämdes för. Min svaghet fick bara inte komma ut.
Den tuffa intensivvårdsmiljön hjälpte mig, vi var många livetsordare där som var kamrater och vi kunde se på varandra tvärs över ett rum och bara känna stödet. Mot arbetskamraterna var alla schysta, inga övertramp eller otäcka vittnanden. Jag hade bra livetsordkamrater på jobbet, de var intresserade av människor och duktiga på att jobba.
Vad i detta som är mänskligt, från Gud och från djävulen, det har jag inte riktigt benat ut än. Sektmekanismerna är tydliga. Övernaturlig kunskap kan förekomma även i andra typer av djupt engagemang, t.ex. förälskelse.
Det allvarligaste är kanske att i denna berättelse finns inte en skymt av evangelium och vad är det då? Det är en religion. Men inte Kristi evangelium. Det är något i stil med Jehovas vittnen eller mormonerna. Tillräckligt mänskligt för att man ska kunna leva med det, man får god mat och sova på nätterna, man får bilda familj och ha vanliga jobb.
‘en djupt inom en finns en mörk hemlighet. Som hos ett barn som växer upp med misshandel, missbruk eller incest i hemmet.
Det finns mera att berätta. Andra, som inte varit så kristet vaccinerade som jag, har upplevt mera trollerikonster och även utfört dem själv. Jag var alldeles för medveten om vad som är rätt och orätt att göra, så jag accepterade aldrig att manipulera andra. Det finns berättelser på nätet – jag återkommer.
Sedan jag sprattlat för att komma loss, och ändå kommit tillbaka till sist – ”frivilligt” – hösten 1985, vidtog tre år då jag smälte och jobbade med det material jag fått att begrunda under årskurs 1 på Livets Ords Bibelcenter.
Vi var då kvar i oranga huset med blev allt mera trångbodda. Jag minns de åren som att allt gick sin gilla gång. Jag hade en väninna som alltid pratade mig lugn när jag var orolig och ledsen och tolkade verkligheten åt mig så, att när jag mådde dåligt så berodde det på saker i andevärlden.
1987 var det Stora Bönemötet i Örebro som skulle förändra den andliga atmosfären i Sverige. Ulf Ekman var inbjuden som talare, och från det tillfället började Livets Ords isolering brytas, men det betydde inte att Ulf Ekman modererade sina uppfattningar alls.
Vi skulle fortfarande ”ta” landet, med en ton som om det var fråga om en våldtäkt. Att Sverige skulle bli frälst skulle naturligtvis innebära att allting skulle bli som Livets Ord. Jag insåg att alla andliga fristäder skulle försvinna om han fick bestämma. Jag hoppades att han skulle inse problemet, men det har han fortfarande inte gjort.
Forts
GillaGilla
Inlägg 5
Under de här åren gick jag på många seminarier och lyssnade till en massa undervisning. Dels vad som kallades grundläggande trosundervisning. Dels grejer som var mera ”far-out”.
”Den goda bekännelsen”
Något som jag förstått är direkt jämförbart med New age är ”Den goda bekännelsen”. Det gäller att tala ut lösningen, inte problemet. ”Om någon SÄGER till detta berg: ‘Häv dig upp och kasta dig i havet’, och därvid inte tvivlar i sitt hjärta, utan tror, då ska det ske honom så som han säger.”
Detta bibelcitat fördes ut så att tonvikten var lagd på SÄGER, dvs tala ut det du vill skall ske och det skall ske. Som jag förstår är det New age-teknik. Samt på TROR, och inte tvivlar.
Nu kommer det knepiga för begreppet ”tro” har här delvis en annan betydelse än den vanliga. Tron är något som ska tränas upp, som en arm eller muskel.
”Helande”
Här lutar man sig mot ordet i Jesaja 53: ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig…. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade.”
Detta tolkade man, och tolkar fortfarande, som att det inte gällde det inre helande som kommer av syndernas förlåtelse och frid med Gud, utan konkret. Jesus fick blodiga sår, vi får fysiskt helande. Eftersom helandet finns i försoningen så är det vår rätt att få det.
Om vi inte är helade, så har vi antingen inte förstått att vi är helade i försoningen eller så har Satan fått stjäla det. Vi ska kräva helandet tillbaka. Helande är ”barnens bröd”, vår rättighet i alla lägen.
Om jag inte är frisk så är jag i en situation där Satan har ett övertag.
Om jag känner att jag blir förkyld och tycker att det passar rätt bra eftersom jag jobbat alldeles för mycket och fått för lite sömn sista tiden, då är det att ge efter för djävulen. Att ge efter för sjukdom är lika felaktigt och olämpligt som att ge efter för en frestelse till synd.
Många riter togs till för att få hälsan åter. Handpåläggning är bara förnamnet, som man brukar säga. Ideliga bekännelser av bibelord, lappar på kylskåpet, kassettband, böcker. Framför allt var det viktigt att bekänna sig som helad, i Jesu sår. Tala framför allt rätt!
Som tillägg till detta fanns förstås smörjelsen. Smörjelsen fanns på helandeevangelisters möten, men också över vissa sånger och skivor. Det var nyttigt och sådana skivor skulle man lyssna på. Jag minns en familj som fick ett barn med Downs syndrom. De spelade ständigt skivorna The Master’s Healing Touch hemma. Det är musik besläktad med atmosfären på Kathryn Kuhlmans och Benny Hinns möten.
Man kunde också bli helad genom ”kunskapens ord”. Det tillgick så att predikanten plötsligt kallade fram någon som han t.ex. lade händerna på. Ögonblicket var då inne.
Vanlig handpåläggning uppmuntrades, man skulle gå fram ofta och ta emot smörjelsen.
När jag var sjuk – innan jag lämnade Livets Ord – fungerade intet av detta. Det som fungerade var vanlig enkel medmänsklighet, ett professionellt bemötande, personligt intresse som jag mötte på psykmottagningen, samt medicin som höjde serotoninhalten i blodet.
Däremot min cellgruppsledare förmanade mig stillsamt med orden ”Karin, du talar fel, och du tänker fel.” Ingen på Livets ord kunde hjälpa mig. Två gånger upplevde jag förbättring i samband med att jag upplevde bekräftelse från Ulf Ekman. Ångesten försvann då och även symtomen på sjukdom – för några timmar.
Forts
GillaGilla
Inlägg 6
”Ekonomiskt överflöd”
Ge, så ska ni få. Vad en människa sår det ska hon också skörda. Men sådden måste ske i god jord. Man skulle så in i en tjänst som Gud välsignade, så jag gav till Livets Ord. Skörden fick man sedan kräva fram av djävulen om den inte uppenbarade sig.
Jag märkte att mitt sätt att hantera pengar var bättre än Ulf Ekmans. Att ge rikligt var jag uppfostrad till, det var enkelt. Jag bara skickade tiondedelen av bruttoinkomsten direkt till Livets Ord.
Under månaden som följde uppmanades församlingen hela tiden att ge, ge rikligt, ge tionde, att offra, att så in, och att ge tionde, och att ge sitt tionde, igen och igen… Jag var förbryllad. Hade de inte fått in tiondet? Behövde de mer?
Deras pengar var alltid slut. Hans pengar tog hela tiden slut!!!
Mina pengar däremot brukade inte ta slut, trots tionde och nästan lika mycket igen i offer. Jag blev aldrig tvungen att kräva ut av djävulen, därför att jag hade inga dumma utgifter. Så därför har jag inte provat den tekniken och vet inte hur den fungerar, men för Ulf Ekman fungerar den. (Mycket finns att säga om detta men jag avstår.)
”Tro”
Det behövdes alltså minst ett års bibelskoleundervisning för att vi skulle omdefiniera centrala kristna begrepp till något annat som lät likadant. Tro, bön, helande, förlåtelse. Allt omdefinierades så att till slut kunde man använda samma ord men mena något annat än den som inte fått ”Den här undervisningen”.
Tro var alltså en egenskap hos människan som skulle övas och tränas, som styrketräning så man kunde tro in mer och mer och mer.
”Bön”
Be att få något? Nej, BÖN! BÖÖÖÖN! Bön är inte bön i vanlig bemärkelse, utan ”intercessory prayer”, krigstungor med mera. Genom tungotal kopplar man in på en ny våglängd och blir ledd av Anden att göra handlingar, uttala saker och så vidare.
Man kunde också be i krigstungor, peppra på som en kulspruta. Man kunde proklamera GUDS ORD ut i andevärlden för att läsa lusen av Satan. Man kunde också ligga ner inför Gud i underkastelse – eller skratt för den delen.
Forts
GillaGilla
Inlägg 7
Jag var inte så lätt att få ner på golvet. Hur mycket de än lade händerna på mig så föll jag nästan aldrig eftersom jag behöll balansen. Däremot blev jag en hejare på bön i tungor. Och jag säger inte att det är fel. Jag har haft den här känsligheten i anden, sett och profeterat och allting, och jag säger inte att det var djävulen. Jag säger inte att det var Gud jämt heller.
En känslighet övades upp som gjorde att man kunde veta vad som var på gång i anden, var människor befann sig osv. En lördag eftermiddag var jag hemma och insåg plötsligt: ”Nu går familjen S.” Alltså, att de just då lämnade Livets Ord som rörelse.
Jag åkte genast hem till dem för att se om jag kunde se något ovanligt, men det gjorde jag inte. Ändå var det precis då som fru S bestämde sig för att återuppta sina präststudier. Så började universitetets vårtermin. Hon är präst i dag. Ett halvår senare berättade hon och då var hon avhoppad.
Jag upplevde också märkliga och starka ting i samband med Palmemordet. På samma sätt tror jag inte det var ockult utan min uppövade känslighet och det faktum att jag den kvällen bad för Sverige, alltså metade i rätt å.
”Rättfärdighet”
”Du är rättfärdig! Så du behöver inte be om förlåtelse för någonting. Istället ska du förlåta, andra. Förlåt dem som förföljer dig.”
I själva verket var förföljarna förstås ute efter att få ”dig” att inse att du är ute i tvivelaktiga ärenden och gör människor illa på din väg. Eftersom ”du” är smord av Gud och gör det rätta, är de sända av djävulen, Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.
”Du” är rättfärdig, alltså kritik av djävulen. Så gör man för att slippa utvecklas eller lära av misstag.
Vilken förhärdelse! En mental teknik. Jag förknippar mentala tekniker med New age.
Bön, helande, även lovsång, med mera, allt blir mentala tekniker för att förändra saker runtomkring och få motstånd att vika. Jag använde lovsången mycket.
Orden hade makt och smörjelse över sig. T.ex. används orden ”I Jesu namn” och ”blodet” som rena besvärjelser. Jag ska inte gå igenom hela trosläran.
Forts
GillaGilla
Inlägg 8
”Smörjelse”
Tillresta talare profeterade och handlade under ”smörjelsen”. Det var en stämning som man inte fick störa. De kunde vara ganska känsliga i anden. Jag var upprorisk en gång och cyklade ut en höstdag mot kyrkogården i Berthåga. Till saken hör att jag alltid gillat kyrkogårdar, men Ulf Ekman gör det inte. ”En ande av död.”
Frid och skönhet tycker jag, blandat med allvar men inte sorg eller rädsla. Jag cyklade dit ut i vart fall. Motvilligt gick jag sedan på möte med Ed DuFresne. Det var ett möte då han använde sig av tystnad.
Det var tyst, han gick där framme, tog fram mänskor, bad för dem, någon tolkade, kanske Ulf eller så Svante Rumar eller Robert Ekh. Eftersom jag inte var inne i stämningen fann jag mötet urtrist och tog upp mitt nya testamente för att fördriva tiden.
Pastor Du Fresne rörde sig neråt gången som om han sökte något, tittade längs bänk efter bänk. När han kom fram till min bänkrad och tittade längs efter den stannade han, men han gjorde ingenting.
Han vände och gick tillbaka mot podiet igen. Tydligen hade han hittat ”störningskällan” men beslöt sig att låta saken bero. Det kändes som en varning. En av många, då jag misstänkte att jag hade helt fel ande, inte Guds ande i alla fall.
Det finns massor att berätta. Här utforskar man andliga möjligheter och experimenterar. Det var vad jag höll på med under de här åren. Experimenterade och utforskade. Profeterade, bad och fick syner och uppenbarelser.
Jag havererade under årskurs 1, reparerades under de följande åren, och gick ett segerrikt bibelskoleår 1989-90. Det tråkiga var att trots att jag utvecklades på jobbet, fick uppskattning och mer ansvar, skedde inte motsvarande utveckling inom Livets Ord.
Jag hade helt enkelt inte lika kul där. Jag började hjälpa till mer än med städning och utskick. 1988 tog jag ansvar för städförråden på Kristna skolan och det behöll jag under ett år.
1989 blev jag en av dem som gjorde bibelskolans årsbok och därmed var med och definierade vad som egentligen hände på skolan. Det var roligt att arbeta med texterna.
Jag började hjälpa till på Nyhetsbrevet och Magazinet med korrektur och textredigering medan jag lärde känna folk lite grann och hade sällskap. Till slut hade jag delansvar för tidningen Missionsrapport under ett år.
Varje månad skrev jag flera artiklar bl.a. om Månadens projekt. Nu blev jag allt bättre på att skriva ”reklamtexter” som appellerade till känslor. Jag hade också börjat jobba som sjuksköterska.
Forts
GillaGilla
Inlägg 9
I min kamp för tillfredsställelse blev jag utarbetad och mer än det. Jag gick på och blev så småningom utbränd, eller fick en utmattningsdepression. Jag hade tvångssyndrom och var otroligt nergången.
Under sjukdomstiden fick jag inblick i hjälplösheten hos den organisation jag älskat och tjänat och trott på. De kunde inte hjälpa mig. Jag tyckte att jag hade alla tecken på demonpåverkan, jag sprang omkring och ville bli befriad.
Runt om kring mig dog trogna medlemmar i cancer och andra sjukdomar, som ”i världen” och ”inom de traditionella, döda kyrkorna” med den skillnaden att deras läge aldrig bejakades,
de fick inte tillfälle att se verkligheten, de fick dåligt med medkänsla, men en hel del handpåläggning, och visst, en hel del arbete lades ner på att t.ex. sitta hos en döende ung flicka men hon dog likafullt.
Jag kände att jag ville inte dö på det viset. Jag ville kunna se och säga att jag är sjuk och jag ska dö, men jag lever idag, och jag har tid att ordna upp mitt liv och ta adjö. Jag vill inte bekänna mitt helande. Jag vill leva verkligt.
Det var så osunt alltihop och jag förlorade tron på Livets Ord. Orden som de talade blev ihåliga, och jag såg att kärleken till Ulf Ekman gick före kärleken till medmänniskan.
Hjälplöshet och oförmåga och samtidigt kunde de inte säga att sjukvården kunde göra det bättre än de, bota fler och trösta fler. En storstilad teknik som inte fungerar.
Som har makt att köra över andra människor med mentala tekniker eller manipulation. Med starka övernaturliga inslag. Med elitism, med en känsla av utvaldhet, och att tiden är inne. Liknar det inte New age? New age, men med kristen profil?
/Karin
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Del 9: Nära vännen berättar om Karins sista år
Jag och Karin kom i kontakt med varandra år 2000, efter att hon hade hittat min hemsida. Där avslöjade jag tidigt och bemötte villolärorna på Livets Ord.
I våra första möten och samtal var det uppenbart att man inte fick säga något negativt om Ulf Ekman. Detta var i början av Karins frigörelse från Livets Ord. Hon beskrev hur hon hade stått under en slags hjärntvätt där hon inte kunde läsa Bibeln utan att höra Ekmans röst om hur hon skulle tolka bibelorden.
Karin beskrev hur hon efter att ha lämnat Livets Ord, inte kunde läsa Bibeln och våga se vad som stod där, eftersom hon var rädd för att åter hamna i den fanatism som rådde inom Livets Ord. Det var en fanatism som hon upplevde så fel, så skrämmande, och som var något som hon hade trott att de skulle vakna upp ifrån och inse att det inte var en sund utövning av kristen tro.
År 2016 drabbades Karin av blödningar i ändtarmen, men det tog trots detta tre år tills en läkare gjorde en noga undersökning av henne. Då upptäcktes en handstor tumör i ändtarmen. Efter operation sades det att inget mer behövdes göras.
Men efter ett par år upptäcktes hur cancern spridit sig till hela underlivet. De tog bort det mesta av underlivet. Då tillstötte resistenta bakterier som innebar att Karin behövde antibiotikadropp var tredje vecka. Hon fick kraftig cellgiftbehandling i ett år utan förbättring. Metastaser uppstod i hjärnan och på lungorna och inget kunde göras åt detta så att Karin kunde bli botad. Då inleddes palliativ vård.
Jag erfor först att Karin aldrig riktigt fullt ut kunde göra upp med de falska lärorna från Livets Ord. Hennes uppfattning kring vem Jesus var och hade gjort, var liksom dimmig och syntes vara något som hon inte kände sig vara riktigt klar över.
Det ledde till att jag de sista veckorna av Karins liv engagerade ett hundratal förebedjare för henne och själv bad för henne all min vakna tid. Det är under denna tid som Karins andliga liv blommar ut igen.
Det blev så uppenbart att de gemensamma bönerna bidrog till att förförelsen från Livets Ord fick släppa sitt grepp om Karin, och hon kunde då börja läsa Bibeln och bejaka vad som stod där. Det var en sådan befrielse att slutligen höra henne uttrycka att hon kände sig fullständigt trygg inför evigheten, med en full förtröstan till Jesus!
Avslutningen av Karins liv, blev så fin, men också så jobbig. Hon kämpade i timmar med en harklande andning och var till synes ej kontaktbar. Jag gick fram till henne och det bara kom över mig, när jag då bad för henne, att citera Jesus: ”Jesus vill att där Han är ska du Karin vara med Honom”. Och jag sa: ”Karin, jag tycker om dig så mycket!”.
Hon vände då sin blick mot mig i ett gensvar och så drog hon sitt sista andetag! Jag är viss om att hon nu är hemma vid Jesus sida.
Jag är också viss om att vad Karin fick lida både psykiskt och fysiskt när hon blev andligt bedragen, själsligt misshandlad på Livets Ord och dessutom fysiskt torterad av cancer, inte kommer att ha varit förgäves. För det vittnesbörd som hon gett om sitt liv, och hela hennes uttryck av omsorg om människor, kommer att få bli många människor till hjälp.
Karin var en sådan genuint fin och omsorgsfull människa. Vi båda flyttade till boendet i Burträsk 2013, och lovade att hjälpa varandra att bli gamla. Hon hjälpte mig på allehanda sätt på så många områden. Hon var så kunnig och hon var så omsorgsfull, generös och utgivande. Minnet av Karin kommer att leva vidare och bli till välsignelse för människor.
Min hemsida som Karin hittade och senare hjälpte mig med
https://tre-skrivare.se/hf/andliga-striden.htm
Den blogg som Karin hjälpte mig att sätta Upp:
https://hafosfunderingar.wordpress.com/
Till minne av Karin Berglund:
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Jag HaFo vill efter att ha läst igenom och satt in artikeln om Karins vittnesbörd från Jareteg och Bibelfokus.se ge ännu några kommentarer.
Det är skrämmande att ta del av hur efter att Karin försökte lämna redan 1984 helt slutkörd, men då blev hämtad tillbaka till Livets Ord. Och därefter när man tar del av Del 3: ”dagboksanteckningar under tiden på Livets Ord”, så återfaller Karin under perioden från 1987 – 1994 tillbaka under en hjärntvätt igen, där hon börjar låta som ett eko av Ekman.
Karin började ”skriva dagbok för att försöka få ihop sitt liv”, som hon ”upplevde var kluvet i två halvor där ingen förbindelse fanns.” Det hon beskrev var ju en fullständig trasighet som hon försökte lappa och laga igen.
Hennes sätt att göra det blev då att gå in i rollen som medlem i den Joels arme som enligt Ekman ”skulle erövra världen”: ”Jag ville berätta och inspirera mina gamla vänner från mitt nya liv vid fronten”, skrev Karin då.
Det fanns ”Gamla vänner från mitt nya liv vid fronten” till Karin, som så riktigt vid det här laget tagit avstånd från Ekmans ledarstil. Men som aldrig gjort upp med eller insett förförelsen i den trosförkunnelse som Ekman förmedlade och som inte på det planet kunde komma Karin till hjälp.
De kunde likväl blint bejaka den djävulska lära som t.ex. Kenneth Hagin stod för:
Hagin: Jesus smakade andlig död. Kristi fysiska död på korset var inte tillräckligt för att frälsa oss. Han gick till helvetet för att föra oss till himmelen. Andlig död betyder mer än att vara åtskild från Gud. Andlig död betyder också att ha satans natur.
Hans ande, hans inre människa, gick till helvetet i vårt ställe. En fysisk död skulle inte ha löst problemet med våra synder. Nere i lidandets fängelse – i själva helvetet – uppfyllde Jesus rättfärdighetens krav … Jesus är den förste som någonsin har blivit född på nytt.
Varför behövde hans ande bli född på nytt? Jo, därför att den blev skild ifrån Gud.
Människan blev skapad för att vara Gud lik. Gud gjorde oss till väsen av samma klass som han själv. (The God kind of life – sid. 35 – 36.) How Jesus obtained his name – band 44H01, The Name of Jesus – sid. 16 –31.)
Forts Hagin: ”andlig död betyder mer än att vara skild ifrån Gud. Det innebär också att ha Satans natur… Jesus smakade döden, den andliga döden…. ” The Name of Jesus
”Jesus var den första personen som någonsin fötts på nytt”. How Jesus Obtained His Name, Tulsa; Rhema, ljudkassett #44H01
”Den troende är lika mycket en inkarnation av Gud som Jesus är det. Vi ÄR Kristus.” Word of faith
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
De vänner som verkligen brydde sig om Karin, VAR/ÄR verkligt omsorgsfulla och kärleksfulla människor som med värme brydde sig om och verkligen ville vara till hjälp. Men likväl så hade de enligt vad jag kan förstå aldrig gjort upp med och tagit avstånd ifrån den antikristliga förförelsen i Ekmans trosförkunnelse.
De kunde uttrycka att de gjort det, men kunde samtidigt uttrycka att Sten Nilsson som startat Livets Ord tillsammans med Ekman nu ”var hemma hos Herren”.
Vad lärde då Sten Nilsson? Jo detta i boken Befria mitt folk https://tre-skrivare.se/hf/Kursmaterial.htm#Kap2
”Gud skapade människan i klass med sig själv och gav människorna rätten att råda över allting på jorden och behärska den med auktoritet…
Människan som skapats i klass med Gud begick högförräderi och förlorade sin ställning. Hon kom in under djävulens välde. Djävulen var nu denna världens gud.
När människan underordnade sig satan dog hon andligen och hennes andes herravälde över själ och kropp upphörde. Endast anden kan få uppenbarelsens kunskap och vishet från Gud…
Hur skulle Jesus lösa människan från djävulen…genom att bli synd för oss, måste han andligen dö och skiljas från Fadern och ta syndens straff ända ned i dödsrikets hemskaste plats…ingen har lidit andligen som han, som genom att bli synd för oss, skiljdes från Fadern och förenades med de ogudaktiga…
Korset är inte Jesu lidandes höjdpunkt. Men vårt förstånd kan inte sträcka sig längre…Det kunde inte ges någon återlösning med mindre än att någon trädde in i andevärlden och sonade synden. Jesu svåraste lidande begynte efter döden i dödsrikets pinorum, där de ogudaktiga var…
Jesus blev född på nytt och kunde som den förstfödde ta itu med att göra dens makt om inte, som hade döden i sitt våld, det är djävulen…När Jesus uppstod från de döda, så var det därför, att han besegrat de sataniska krafter som hållit människan bunden…
Kristendom är det som Gud gör med människans ande. När människans ande blir pånyttfödd, kan hon föra en segerrik strid mot andra andar, som står Gud emot.
Människan är ande, skapad i klass med Gud… människan måste vara styrd av sin ande. Hon har en själ som skall vara andens lydige tjänare och bor tillfälligt i en kropp…
Du har nu en helt ny identitet och har den legala rätten att råda där förut fienden rådde över Dig. Du har inte någon anledning att frukta ditt förflutna.
Du har nämligen inget förflutet! Du är nämligen en ny skapelse. Du är rättfärdig…För att kunna leva i gemenskap med Gud måste människan ha samma slags liv. Hon måste vara skapad i klass med Gud…
Den troende har full – makt att bära fram Jesu namn. Namnet motsvarar hans personliga närvaro. Detta namn har han gett oss legal fullmakt att använda oss av…
Kristi händer är bundna tills han får bruka våra. Om vi bara kunde begripa hur hjälplös Gud är, tills han får bruka sin kropp på jorden …
Vi har så svårt att omfatta den troende människans enorma auktoritet över det onda genom sin andliga kraft…striden fortsätter med de osynliga makter som bara kan övervinnas med vår andliga kraft…tro är en produkt av vår ande och vi tar auktoritet över de onda andemakterna…
Det du tror och uttalar registreras i din ande och kontrollerar ditt liv. Du får det som du säger. Vår tro är inte starkare än det vi bekänner och uttalar…
Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker, vem han må uppsluka. Jag har getts makt och auktoritet att stå honom emot. Om inte Du personligen står emot djävulen, så vädjar du förgäves till Gud.”
Den som likt Sten Nilsson här förmedlar något sådan om Jesus hamnar inte hemma hos Herren utan ingår bland de människor varom Jesus säger när de förvanskar vem Jesus är och har gjort, ”förför en av dessa mina minsta”, så vore det bättre att en ”kvarnsten vore hängd om deras hals”.
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Verkligheten av hur Karins liv på Livets ord fullständigt brutit ner henne som människa nådde då fatt henne i del 4: Jag slutar på Livets Ord 1995-97
Vad som följer efter att Karin lyckats ta sig loss från Livets Ord, visar på hur hennes nedbrutna själsliv av tiden på LO, börjar resa sig. Hon försöker förstå och bearbeta vad hon gått igenom.
Hon inser hur hon där berövats sin barna – tro, men erfar att den sakta kommer tillbaka och inför avslutningen av sitt liv var hon helt fri från Livets Ords ”andliga och själsliga våldtäkt” och hennes barna tro mynnade ut i förvissningen om trygghet hos Jesus i evigheten.
Det är tragiskt att ta del av all den mängd av aktivitet med ett falskt evangelium som under Karins tid på LO lanserades utöver världen. Det är något som ingår i det avfall som bereder vägen för antikrists inträde på den andliga arenan.
Karins slutanalys av sin tid på LO är så oerhört stark och sann och är något, som alla som haft en anknytning till denna sekt, som har en annan Jesus en annan ande och ett annat evangelium, bör lyssna till och ta till sig:
” Det var så osunt alltihop och jag förlorade tron på Livets Ord. Orden som de talade blev ihåliga, och jag såg att kärleken till Ulf Ekman gick före kärleken till medmänniskan.
Hjälplöshet och oförmåga och samtidigt kunde de inte säga att sjukvården kunde göra det bättre än de, bota fler och trösta fler.
En storstilad teknik som inte fungerar. Som har makt att köra över andra människor med mentala tekniker eller manipulation. Med starka övernaturliga inslag. Med elitism, med en känsla av utvaldhet, och att tiden är inne. Liknar det inte New age? New age, men med kristen profil?”
Jag bara gråter hela tiden jag läser vad Karin fick gå igenom. Det känns som jag missat henne så mycket i förståelse och bemötande, när jag inte tidigare tagit del av hennes vittnesbörd från tiden på Livets Ord.
Jag hade aldrig insett hela vidden och vilken oerhörd bearbetning som Karin så tappert gick igenom. Jag kan idag vilja bita av mig tungan när jag ibland blev irriterad på henne över att hon inte riktigt såg förförelsen i trosförkunnelsen.
Men jag är tacksam och glad över att jag fick ha en så nära vänskapsreletion med Karin under hennes sista 10 år där vi umgicks dagligen.
Jag är så innerligt glad och tacksam till Jesus över att jag fick finnas med vid Karins slut som blev så fint.
Det verkar som att människor i stort antal tar del Karins vittnesbörd på Bibelfokus.se Det ger mening åt det liv som Karin levde och kommer att ha betydelse för dem som tar del därav.
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
Att gå vidare i tron – livet efter Trosrörelsen
https://bibelfokus.se/sv/swartling
Jag HaFo vill även återge från Bibelfokus.se denna artikel som fortsättning på Karins vittnesbörd, eftersom det är något liknande Karins vittnes börd som här återges, när Lennart gör här på Bibelfokus.se en resume av Torbjörn Swartlings bok ”Trosförkunnelsen – inget evangelium”.
Jag har själv läst boken med stor behållning när jag som mest arbetade med att utforska det falska i trosförkunnelsen. Att jag började efterforska vad som där var falskt började, när på ett bönemöte i mitt hem 1985 där några som var från Livets Ords Bibelskola skulle leda bönemötet.
Genast delades vi som deltog där i två läger. Några tyckte att det var så trosfriskt och andra uppplevde att här var det något som inte stämde. Det är typiskt när en villande framträder: splittring!
Jag upplevde ett sådan obehag och att här var det något som inte var från Gud. Jag började då forska på vad man lärde på Livets Ord, som orsakade detta obehag.
På vägen till att få insikt i trosförkunnelsens förförelse, så fick jag hjälp av Reichmans bok: allt är inte Gud som glimmar och så även hjälp av denna Swartlings bok.
Jag hade även tel. och brevkontakt med dem bägge som blev mig till hjälp att inse det falska i trosförkunnelsen ala Livets Ord. Det ledde för min del så småningom fram till avslöjandet och bemötandet av Livets Ord och trosförkunnelsen med hemsidan:
https://tre-skrivare.se/hf/andliga-striden.htm
Forts kring Karins vittnesbörd – ”Berättelsen om hur jag kom in i Livets Ord… och vägen ut därifrån”
GillaGilla